Recension

Ett moln i byxorEn glad bukett diktblommor - men utan helhet

Under strecket
Publicerad
Annons

Det existerar en räcka namn som ständigt fortsätter att förföra nya kullar ungdomar genom sin blandning av passion och idealism, vrål och uppror. Vladimir Majakovskij är ett av dem. Säg den gymnasielev som inte rycks med av denna eruption av blodfylld anarki och jag: anden, av sund respektlöshet blandat med en dos nietzcheansk hybris. Han bryter ner former, utplånar hierarkier och har ett ego stort som Mongoliet.
Upsala stadsteater har haft premiär på ett 70 minuter långt Majakovskijprogram ”Ett moln i byxor” - efter den berömda dikten från 1915. Regissören Voula Kereklidou har skapat en happening för en ung publik där hon använder F T Marinettis futuristiska koncept om varietéteatern som form. På scenen står en koncentrerad och charmig trio aktörer iförda vita overaller och läser, sjunger, dansar och
interagerar.

Det börjar som en rysk tebjudning komplett med sylt och småkakor. Scenrummet är kalt, stort men utmärkt att måla på. Så småningom blir det kylskåpspoesi, publiken får passa ihop ord som till sist målas på väggen: ”ananas, järpe, frossa och njut, borgare snart är din saga slut”. Inslagen och upptågen byter av varandra. Ljuset försvinner. Bilder ur filmen ”Pansarkryssaren Potemkin” visas, möjligen som för att fästa alla orden vid ett slags verklighet. Det är muntert, med stor publikkontakt som ett stort teaterlekis.
Det riktigt stora problemet med denna Majakovskijvarieté är, som jag ser det, avsaknaden av helhet. Dikturvalet bildar ingen direkt avläsbar egen berättelse som tar ställning, eller relaterar, till Majakovskij och texterna. Ensemblen varken gestaltar eller tar ställning till orden utan överlämnar dem som en glad bukett diktblommor. Skådespelarna är på gott humör och hör till Upsalas bästa: Mikaela Ramel, Bengt Nilsson och Anna Carlsson har stor talang för närspel, lekfull ironi
och lyckas bära orden över avsiktlösheten hos regin och oviljan att problematisera.
Frågan kvarstår: vad ska vi med Majakovskij till, hundra år efteråt. Berusning? Exempel? Idol? Revolutionär? ”Ett moln i byxor” blir ett kalejdoskop av ord, en byggsats som var och en får fortsätta snickra på och/eller inspireras av.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons