X
Annons
X
Recension

En ganska eländig rulle

Äntligen en ny svensk polisfilm. Späcks säljfras lär få ett och annat skratt. 1976, emellertid, var utsagan sann. Före Mannen på taket var våra filmpoliser mestadels beskedliga och titulerades konstapeln. Snutar fanns i USA, England och Frankrike men inte här. Tills Widerberg skapade en standard – och, ovetandes, ett monster, i form av vår kanske lamaste filmgenre sedan Åsa-Nisse eller rentav alls.

En parodi är därför efterlängtad. Som sätter tänderna i den redan parodiska stämningen med sin trumpna lagomhet, sitt eviga svärande, sina replikväxlingar modell överspelad Norén-teater, sina protagonister, ständigt med förnamn på två och efternamn på en stavelse. Med mera. Rena schablonraksträckan, kantad av vidöppna mål att dribbla fram till och röka kryss efter kryss i, om man vill.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X