X
Annons
X

Verner von Heidenstam: En fritänkares betraktelser

Verner von Heidenstam (1859–1940).
Verner von Heidenstam (1859–1940). Foto: IBL

En fritänkares betraktelser I (21/5 1919)

Redan Abraham var ej endast rik på boskap, han hade också silver och guld, och handel är från äldsta dagar ett medel, varigenom människorna förskaffa sig det, som de icke med egna händer kunna frambringa. Deras tid och krafter räcka på sin höjd till att nödtorftigt förse dem med en ringa del av vad de behöva för sitt uppehälle och sin trevnad. Möjligheten att köpa bespar dem många mödor, gör livet lättare och skänker dem ledighet till andlig verksamhet, förströelse och vila. Handeln blir därigenom förutsättningen för befrielse från tungt, jordbundet och oavbrutet arbete och det första upphovet till all kultur. Den närmar de olika hushållen, stammarna och folken till varandra, öppnar samfärdsvägar, framtvingar i ändlös rad nyttiga upptäckter, sporrar verksamhetslusten och har utformat de praktiska grundvalarna för hela den mänskliga värld, i vilken vi nu leva. Då den klumpiga och oviga byteshandeln småningom avlöstes av penningen, var detta icke en olycka utan tvärtom något av det högsta goda, som vårt släkte förstått att betjäna sig av. Smädad av lättingar och oduglingar, ehuru hemligt åtrådd, har penningen satt vingar på det utbyte, som förut trögt och besvärligt släpade sig efter marken. Penningen är aladdinslampan, som gör människan rörlig och fri och i en blink skaffar det önskade. Den fattigaste skogshuggare blir lätt om hjärtat, ifall han på hemvägen har en sparad slant i fickan, just därför att han fort och lätt och efter eget val för den kan få vad han har lust till.

Ju vidare handeln breder sig över jorden och ju friare den rör sig utan konstlade hinder, dess rikligare kan människosläktet i sin helhet tillgodogöra sig jordens alla håvor. Där handeln lamslås, förvandlar nöden folket till tjuvar. Handel är dock ingenting, som kan påbjudas som ett åliggande, utan den vilar på tävlan och förvärv, följaktligen på en vidsträckt äganderätt. Om all äganderätt kunde avskaffas, upphörde också förvärvet och handeln och i det samma skulle hela var tillvaro förgrovas, materialiseras och sjunka tillbaka tusentals år till ett vildmarksliv, där vi med blodiga händer finge skaffa oss rov för stunden. Äganderättskänslan finns redan hos djuret, som kämpar för sin lya, sina ungar och sin hopbragta föda. Bland oss människor är allmän egendomsgemenskap ett asiatiskt ideal, ej ett västerländskt. Vi europeer sitta ej vid en helig flod och drömma, och ej heller ha vi ro att som slaverna ligga i vintersömn på ugnen. Vi vilja slippa att dagligdags hänga med armarna om halsen på bröder och växla fromma judaskyssar, ty vi trivas med att ha händerna fria. Mannen på landsvägen anser sig äga sina kläder och den slitna portmonnän i fickan, och inte skulle han säg nej till en stuga på egen torva.

Det ej minst viktiga är mellanhänderna och småhandeln. Apelsiner och citroner skulle ligga och ruttna på marken, om ej en fattig hand gjorde sig en lätt vunnen inkomst genom att samla och bära dem till exportören. Så tar han sin vinst och inlastarna på kajen sin, och så vidare ända till dess frukten kan erhållas uppe i Tromsö eller Hammerfest för några kopparslantar, så framt ej krig eller oförnuftiga tullar fördyra den. Det blir bara en bråkdel av ett öre i förtjänst på var frukt åt var mellanhand, men otaliga personer skaffa sig därmed sin försörjning genom fritt och jämförelsevis lätt arbete.

Annons
X

Lenins och även Rathenaus motvilja för mellanhänder och småhandel är karaktäristisk för den passion att på alla tänkbara sätt onaturligt betunga och försvåra det dagliga genom teoretiska experiment, som är krigets eftersjukdom. Om något skall göra det enklaste ovigt och till plåga, är det långa köer av väntande med ransoneringskort i händerna, trängsel, tvång och ständiga förhandlingar med likgiltiga och ohövliga statstjänare. Ju tätare småhandeln kantar gatorna med butiker, dess lättare att utan tidsförlust få det man önskar. Ju livligare småhandel och ju fler mellanhänder, dess fler människor, som försörja sig genom fritt arbete utan att ligga det allmänna till last.

Foto: SvD:s arkiv

Genom klok handel, ihärdighet och behärskning kan det lyckas de dugliga att lägga av en sparpenning, alltså grunden till en förmögenhet. Den är i de flesta fall mödans välförtjänta lön och ej ett svekfullt tillgrepp, som de mindre dugliga ibland vilja göra troligt. Tvärtom får staten en del av vinsten i skattpengar och har bara att sitta som rentier och skära pipor i vassen. När staten gör slut på sina försörjare skattebetalarna och själv skall föda och kläda sig, då börja för den hårda nödbrödsdagar. Det är ej bara plundrade medborgare, som hungriga vackla omkring mellan igenspikade butiker på de tomma gatorna i Moskva och Petrograd, utan den mest utplundrade och svultna i sovjetens rike är staten själv.

Det är ej rikedomen, som är det onda, utan fattigdomen. Det är till skada, om många ha mindre än det nödvändiga, men det är ej till skada utan till gagn, om många ha mer än det nödvändiga, och oviljan däremot upprinner ej ur socialt förstånd eller ur människokärlek utan ur avundsjuka. Avundsjukan är ett lidande, som lagstiftningen skall lämna åt sina plågor, arbetskraften en hälsa, som skall lämnas åt sina segrar. Det är till gagn, när det personliga kan vinna frihet och makt till att göra ett inslag i den allmänna grå väven, och en liten privatbyggnad kan ha mer att säga oss än en lång rad av ledsamma offentliga palatsfasader. En jämn fördelning har endast varaktighet under de minuter, då fördelningen pågår, ty i den ena mottagarens hand växer det fördelade lika hastigt som det krymper i den andras. Att slå omkull all jämn likhet är livets krydda och salt och människans gudamärke. Triumfen att stå för sig själv, att vara fri, rätten att våga och vinna, att överträffa, att nå mål som ej andra förmå, att skapa förkovran och eget rike åt sig och de sina, den rätten kommer människan aldrig att efterskänka. Världen bleve tommare och mindre den dag hon plattades ut till jämn likhet. Tur och otur, höjd och djup, rikedom och fattigdom, allt detta är oss givet till hälsa och livslust, och ingen leda skulle ynkligare döda oss än jämn likhet. Olika ansikten, olika sinnen, olika handlingar och öden, så skall det se ut i ett segervisst släktes väldiga härskara.

En fritänkares betraktelser II (22/5 1919)

De historiska händelserna äro oberäkneliga. Något slutgiltigt, någon samhällsform, som kommer att bli orubblig, finns ej och någon lycksalig framtid blir aldrig nådd. Nåddes den, bleve det försoffning och förfall. Allting är i ständig rörelse. Endast på djupet av det konservativa spåras vissa enkla grundsanningar, som titt förvanskas och glömmas men ständigt återupptäckas på nytt. Olycksprofeterna få därför rätt, när de förutspå elände, ty elände kommer alltid och himmelriket förblir beständigt morgondagens rike. Det oaktat kommer det icke enbart elände utan också stora segrar, vi veta blott icke huruledes, men vad de skola inbringa skönja vi med aningens sannsäkra öga långt före händelserna och det så klart att vi, hur olika vi än må vara, ej ens tvista om att vi se lika.

Problemet hur en hög kultur skall kunna bestå utan trälar är än i dag delvis olöst, men kravet därpå är så grundfast i vårt rättsmedvetande, att vi ej komma att vila förrän det är löst. Målet är att få ett släkte av likbördiga, men ej därför av i allt lika, och att genom klok förvaltning övervinna fattigdomen och skapa en grundval av allmänt välstånd. Äro vi väl eniga om målet, och den enigheten är länge sedan nådd, då bör det mildra kampens bitterhet, att det ej är om målet utan om vägarna, som det strides.

Socialismen är ingenting allmänskligt utan ett klassprogram, där agitatorsmaximerna gå på uttrampade skor i spetsen med fanan, men sanningarna försagda i andra ledet. Ändå är det de senare, som komma att överleva de förra. Socialismen har haft sin sanning som allmänt radikalt folkparti och har som sådant, särskilt som international, gått till strids mot många föråldrade former, som äro dömda att falla. Det är egentligen först som ortodoxt stelnat klassparti som socialismen blir livsfientlig och förvandlas till ett nedifrån stigande mörker, där det ej finns några fritänkare och sanningssägare och där ej ens rent praktiska frågor upplyftas i dagsljuset för att undersökas fördomsfritt och allsidigt. Där finns ej rum för undervisning i så självklara dygder som yrkesduglighet, sparsamhet, arbetsglädje, givmildhet, tacksamhet, förnöjsamhet och ödmjukhet. Historien kommer att minnas socialismen som en folkrörelse, genom vilken arbetarna samlades till makt och förbättrade sina levnadsvillkor, och däri kommer den att förstås och i huvudsak att gillas; men i sin instängda andliga luft och dåliga folkuppfostran kommer den att förkastas.

Varje parti kan liknas vid en trilla på två hjul. Det ena är bärkraftigt och starkt, det andra bräckligt. Socialismens trasiga hjul, som man redan håller på att skruva av, är Proudhons sats att egendom är stöld. Stöld är att frånägna andra vad som frambragts genom generationers omtanke och arbete. Det svaga hos socialismen är just själva fundamentet, tron att ett allmänt välstånd skall uppspira, om den egendom, som nu fritt och i oavbruten rörelse beständigt sönderdelar sig och glider genom olika händer, förstatligas till en stelnad och död massa. Samtidigt med denna massas förstelning mister den i själva verket sitt värde, ty värdet bestod just däri, att den var ett rinnande vatten, en drivkraft som höll alla små och stora hjul i rörelse. Människan arbetar gärna i sitt anletes svett, när det sker i frihet och med tanke på ett lockande mål, till och med om det är ganska ringa, men vilken fasa att redan från födelsen veta sig dömd till ett liv i tvångsarbete vid en matinrättning som kallas staten. I en sådan värld funnes bara en frälsning och det vore självmord.

Förstatligad egendom är ingenting nytt och om staten följer samma lagar för uppgörelse och köp, som den själv pålägger var medborgare, inskränker sig frågan till vad som därvid blir till allmänt gagn eller ej. Det finns något, där ett förstatligande kan synas ha skäl för sig, och det är jorden. Icke därför att den därmed skulle bli bättre förvaltad, ej heller därför att det skulle föröka tillgången på jordprodukter och ej därför att jordarbetaren därigenom skulle bli ett enda öre rikare utan blott av den grunden att där kan ligga en teoretisk rättvisa i att vad ett folk gemensamt försvarat i århundraden blir hela folkets tillhörighet. Det som talar däremot, är var och ens önskan att besitta hem och egen grund, varför sönderdelning i smärre lotter, allt efter ökningen av uppodlad mark och befolkningens tillväxt, bättre skulle tillfredsställa flertalet. I synnerhet måste saken te sig så inför den skandinaviska nordbon. Han är ensittare, antisocial, med ett stickord till hands för alla som gå i flock, självrådig, ömtålig om sin frihet. Marxismen är för honom till sin natur något ganska främmande. Han vill kasta av sig storindustriens tryck, få mer behållning av sitt arbete, hem och välstånd, det är alltihop.

De religiösa föreställningarna blotta vad som rör sig på djupet av mänsklig livssyn och alla religioner intyga samfält, att ej samhället, ej staten, utan den enskilda varelsen är det för oss utan jämförelse mest betydelsefulla och höga. En stor man intresserar oss mer än ett helt folk, men det är ej det märkligaste utan att en liten vanlig människa också intresserar oss mer än hela det romerska världsväldet, om vi bara få syn på denna enskilda människovarelses själ. Det första är att erkänna detta faktum, det andra att dra följderna därav också vid samhällets byggande.

För religionen är staten knappt annat än en tillfällig boning, där du hellre skall skjuta ifrån dig än eftersträva makten. Staten förmälde sig någon gång med religionen, men vilken jordisk syndare blev ej konungen-översteprästen, det gudomligas ställföreträdare, hur mycket ädlare var ej en rättsinnig medborgare äun den stat, som han tjänade och var med om att vidmakthålla. Hade han skött sina värv som staten med försåt och vapen i hand, då hade han blivit dömd från frihet och liv. Nu straffade staten hans arbete och sparsamhet med beskattning, och den rikedom, som staten samlade i sin kassakista, utplockades snart av skickliga händer och gjordes till deras verktyg. När statens fiender slutligen kommo, föll staten ihop i smulor, och på askhögen av sitt brända hem satt den utfattiga medborgaren och läste andaktsböcker om goda och rättskaffens människor. Den uppbyggelsen kunde många behöva i våra dagar. Hem, familj, frihet, det genom arbete förvärvade, ingenting har skonats av staten. Änkors sorg, undernärda barns hunger, strömmar av skuldlöst blod, med allt detta har staten utan nåd besudlat sig. Hur skall den kunna handhava lag, som själv trampar på lagarna och gör brott till rätt? Förtroendet för staten är i detta nu förintat och ingen känner sig där längre ha säkert rättsskydd. Den är ett sönderskjutet hus, där dörren dinglar utan lås och gårdsfolket rådslår i förstugan om plundring.

Man har trott, att kriget skulle uppväcka ny religiositet, men det har ej besannats. Nasareth befäst, Jerusalem förvandlat till ett militärläger, sjön Genesareths stränder besatta av kavalleri, bombkastning över Oljeberget och profeten Samuels graf. Ingen av dessa dater vittnar om någon synnerlig kristlig fromhet. Ej heller kan det sägas, att världsfridens förespråkare döpt och kristnat Trianon i broderskärlek. Inga religiösa svärmare, inga flagellanter störa med sina verop den andetomma striden om makt och mat. Det är ej den religiösa hysteriens tid utan den sociala. Det huvudsakliga, den enskilda varelsen, har ej någonsin från alla sidor anfallits med en sådan rå förintelsemakt, och just därför är det nu hans främsta plikt liksom det är hans innersta drift att värja sig mot förkvävning. En gång när tiderna åter bli religiösa, sak samma med vilka liknelser de då tala, kommer övertron på det sociala att återigen sjunka i skuggan inför värdet av den enskilda varelsens liv.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Sådan härskare sådant rike. Proletären kan endast skapa ett folk av proletärer, ett trälarnas rike. Han har aldrig stiftat bekantskap med friheten. Han vet bara, att hon har skyddat de starka mer än de svaga, att hon har varit hans förtryckares sköld. Därför pekar ej hans framtidsdröm mot frihet utan mot skyddande sammanslutningar. Han känner sig ständigt i ett nödläge, där det gäller att stå rygg mot rygg. Friheten är aristokratisk, ej proletärisk. Proletären har det tungt, fattigt och trångt och han samlar sig därför med nödvändighet om de materiella problemen, ej omkring samhällets andliga innehåll. Han tror, att olikheten mellan människor uppstått ur försåtliga intrång på hans rätt och han blir fylld av harm mot de lyckligare. Han kan ej annat än tro, att en fördelning av de rikas egendom mellan de fattiga skulle hota alla missförhållanden. Att det bleve droppar, som knappast hunne falla, innan de försvunno i ett hav av allmänt armod och ej medförde den förbättring i hans belägenhet, som måste uppnås, förutser han ej. Omständigheterna göra honom till tyrann och händelserna i våra dagar visa, att han våldför sig också på ordets frihet, så framt det rymmer kritik av hans mål och medel. Fängelserna fyllas, den hälsosamma tvekampen mellan olika meningar undertryckes och stridsmedlet blir att utrota och binda vad som ej bejakar hans lära. Frihet är vad som det sista årets omstörtningar i Europa minst av allt varsla om. Våld och tvång ha följt kriget åt och blivit proletärens styrelseform under den förvildning, vars mål är träldom under trälar.

Så lågt, så platt, så dumt ligger ändå icke målet, om ett liv inom samhället skall vara värt att leva. Nej, det målet, om det är det vi sökt, då ha årtusenden köpt det för dyrt. Närmast framför oss ligger en sumpmark, som vi måste vada över, men ej heller mer. Målet, det är därom vi alla äro eniga, är proletariatets försvinnande och alla människors aristokratisering. Medlet att nå det är icke att släpa på gamla dogmer och att bära omkring helge Marx' ben, ty större förkunnelser än hans ha åldrats med åren, utan att förnuftigt och metodiskt försöka genomtränga gåtan bur ett slut skall nås på ovärdig fattigdom och nöd.

Vi födas till livet utan vår egen förskyllan och det vore för tungt straff att behöva sona den stunden med livslång ofrihet. Människan skall vara en fri varelse, men det är hon först, när hon genom fritt arbete försörjer sig själv. Därmed arbetar hon samtidigt också för andra och för det allmänna.

När valet står mellan två samhällsformer, frihetens och träldomens, kan det då råda tvekan!

En fritänkares betraktelser III (23/5 1919)

När jag ser tillbaka på de fem sista åren, förefaller det mig, att jag har genomlevat en lång sinnessjukdom, och ofta har jag önskat att hellre ligga död. I krigets början var det väl närmast tanken på slagfältets offer, som ej lämnade någon ro, men vana som vi äro att veta naturen omkring oss fylld av grym strid, härdades småningom sinnet, och kvar stod blott frågan: vad skall bli slutet, vilken mening skall till sist framgå ur den till synes så meningslösa förödelsen?

Vad som långsamt och i möda byggts upp av rätt och frihet, slogs i smulor, miljoner efter miljoner av fredliga arbetare, som lärt sig att akta andras liv och äganderättens helgd, beväpnades med kulsprutor, handgranater, gasbomber och knivar och inlärdes att mörda och förstöra. Folken nedtvingades i träldom, där misshagliga tankeyttringar straffades med tukthus, och det bands för deras ögon och öron, så att de icke längre skulle kunna bilda sig en mening om händelserna utan bara blint lyda och gå på. Kriget förberedde trälsamhället. Det ofattliga var, att de ledande själva ej från första stunden insågo, vilka vulkaniska krafter som ett krig skulle lösa ur sin dvala. Med sitt förtryck, sin svält, sitt förakt för samtidens hela åskådning måste ett världskrig, som ej fick ett blixtsnabbt förlopp, sluta i revolutioner. Kriget växte sina tillskyndare över huvudet. Kunde gjort göras ogjort, vilka mödor, vilka förhandlingar skulle de då ej ha underkastat sig för att bespara sig en sådan olycka som nu. Då hade de inom tjugufyra timmar fallit i varandras armar och lovat fred och evig vänskap.

De största händelserna under världskriget blevo ej heller drabbningarna utan revolutionerna, och för var dag som gick mognade en allmän resning. Därvid upprepades ännu en gång i tiderna som ofta förr, att det blev den mest skuldbelastade och förkrossade som, under det att han slet sönder sig själv, ett ögonblick såg klarast – men också bara ett ögonblick. Det blev den först slagna, som dikterade fredsformeln för de segrande: alla folks självbestämmelserätt.

Vilken grovhuggen, rättfram frispråkighet, vilket diaboliskt gäckeri i jättemått av kvicka trotsare, som plötsligt blivit upplyfta på en kejsartron, när de revo inseglet från staternas hemliga avtal om erövringar och rov. Vilken grotesk humor, när de avsatte de förnäma ambassadörerna, som vid bridgebordet vaktat om den europeiska balansen, och utbytte dem mot oansenliga landsflyktiga upprorsmän, som staterna ej kunde förmås att erkänna. Det knakade i det mellanfolkliga system, som med sina traditioner från kabinettspolitikens glansdagar så ihärdigt motstått folkens längtan efter betryggande förhållanden. Från sin härskarborg utslungade den begåvade lilla flocken av slaviska och judiska journalister sina epigram genom luften som domsrop ur natthimlens höjd. Mitt under världshistoriens allvarsfulla gång på koturner stämde de i med ett satyrspel i stort, vid sidan om vilket vederdöparnas och Johan av Leydens ettåriga tusenårsrike i Münster bara blir ett fastlagsskämt i en småstad.

Sovjet, du skulle ej ha slungat ditt fredsrop endast till proletärerna! Du kunde ha fått ännu fler vänner. Du såg skymtar av sanningen, men du svek. Du skulle ej ha blivit förödare och dråpare. Du skulle ha betänkt, att det finns andra gärningar än ogärningar och andra äreplatser än i historiens förbrytaralbum.

Det hade varit lyckligare för civilisationens bestånd, om en lika revolutionär fordran på fred hade utgått från de mest upplysta och ädelborna, de mest insiktsfulla inom alla länder. Att så ej skedde hämnade sig ödesdigert. När överklassen ej längre är förnuftets verkställande makt försitter den sin rätt att styra och slår huvudet av sig själv.

Nu blev det en asiatiskt färgad proletärrevolution, som med sin dröm om kommunistiska matlag är raka motsatsen till västerländsk rörlighet, tävlan och kampfylld strävan mot ett okänt, mot ett vidare. Den förvildade med sin smitta folkresningen i Centraleuropa, bålverket mot massorna i öster, som redan genom sin storlek länge varit och fortfarande äro den verkliga faran för Europas frid, fast de västliga staternas politik under sina rökoffer för tsarens upphöjda person aldrig tilläto att det öppet talades därom.

Nu är tsaren fallen och en nästan oöverskådlig rad av små och stora regenter har delat samma öde. Ej därför att de misskött sitt ansvarsfulla ämbete, ty uppenbart ha de flesta tvärtom varit samvetsgranna och upplysta män, utan därför att deras makt i själva verket varit mindre än den syntes att vara och därför att de företrätt något annat, än en upprörd tid begärde.

Furstarna och deras rådgivare ha haft svårt att övertyga sig om, att en härskara, som med våld bryter sig in i ett land, rätt och slätt är ett rövarband, om än med aldrig så skinande hjälmar. Deras ärelystnad har varit för fantasilös och idéfattig. Den har på sin höjd lockat dem till bleka efterhärmningar av förfädrens bragder. De ha icke ägt den stora ärelystnaden, som brinner av okuvlig åtrå att bli tidens samvete och vilja. De ha varit krönta hovjunkare men ej folkens ledare, och den makt, som tillfallit dem från deras födelse, har varit ett arv, som de bortslösat på småting. Därför ha de nedsjunkit till skuggfigurer. Den civilklädda amerikanska presidenten, som uppstått genom folkets val, har under sina fötter, efter våra dagars sätt att se, en långt fastare grundval av lagbundenhet och ändamålsenlighet. För närvarande är han därtill den första statshövding sedan bortåt hundra år, som har den stora ärelystnaden och som stiger fram som en verkställare av tidens tankar och önskningar.

Han plaskar och bullrar inte som hans företrädare den frustande flodhästen Roosevelt skulle ha gjort, om han hade varit ute i samma mission, utan han är en mycket klok politiker som vet, att man kan vara principfast, även om man talar stilla och försynt. Han är en lekmannapredikant, svara några i London och Paris. Kanhända, men han kommer som ett fullmäktigt ombud för ett ännu ungt och naivt folk och predikar just den lära, som det sjuka Europa bäst behöver. Därför blev han med rätt den själasörjare, som förtroendefullt alla gå till med sina bekymmer. Den gammalmodiga skrivmaskin, som står i hans rum och vid vilken han satt och knackade ut sina "notes" till världen, borde inneslutas i ett skrin av guld och kristall och ställas upp i ett litet minnestempel. Och det även om det samtidigt blir ett mausoleum över strandade förhoppningar och om det återstår något ännu fruktansvärdare, än det som nyss genomlevats. Teoretiskt har dock en grundplan, låt vara ofullkomlig, tecknats upp för nya mellanfolkliga förhållanden.

Det är det första, som framgått ur krigets kaos. Det andra blir rimligtvis en gång, efter den sociala eruption, som redan före sitt utbrott höll marken i darrning, att folken tvingas till sakliga och av partisyften mindre bundna undersökningar av de ekonomiska lagarna.

Det som kommer att bestå av revolutionen blir folkens närmande till varandra och slutliga avväpning, det minst varaktiga blir den ekonomiska omgestaltning, som revolutionen vill påtvinga samhället och som blott till ringa del kan bära frukt. Det märkliga har inträffat, att både det gamla och det nya, både vådan av det mellanfolkliga barbariet och det sociala programmets mest revolutionära ytterligheter, ha utexperimenterats mitt för våra ögon. Fem år ha med alla sina blodiga rysligheter skänkt oss erfarenheter, som teoretiska debatter ej skulle ha förmått under mansåldrar. Av den grunden kunna vi våga säga, att vi befinna oss i nyskapande och stora tider. Vad annat mena vi med stora tider än då ont och gott brottas med uppflammande kraft. Branta höjder på den ena sidan, bråddjup på den andra, så gick alla stora tiders väg. Om vår kultur skall förgöras eller det onda slås ned beror på huruvida en allmän trötthet segrar eller om det konservativa inom oss vaknar till frisk motståndskraft, men ej för att hålla sig fast vid det tillfälliga utan för att förverkliga den vilja, som är rättfärdig och därför leder släktet vidare.

Så världsskakande händelser som nu uppstå ej utan inre mening. Är detta en synvilla, då ligger det i människans förmåga att själv ingjuta mening i händelserna genom den kunskap, som de skänka henne. Världen kan ej göras till en samling antikviteter. Tid efter annan måste det förtorkade hopsamlas och brännas upp, sa att rum beredes för fortväxt. Mycket förblir dock oförbränneligt och spirar genast på nytt åter upp ur askan. Till det oförbränneliga hör människans rätt till frihet.

En fritänkares betraktelser IV (30/5 1919)

Vi hälsa staternas flaggor med vördnadsbetygelser, men vörda vi staterna? De bära sina porträtt i sina vapen: örnar, björnar, lejon, leoparder, drakar, elefanter, påfåglar. Vad vi vörda hos staterna är det mått av mänsklig ordning, med vilket deras stora män lyckats kedja vilddjuret.

*

Statspapper, ja, det fanns ej något säkrare för änkor och föräldralösa. Så trodde på sin tid aktningsvärda farbröder med polisonger. De äro döda och dödan död är vår tro på staterna. Det finns stater, som jag ej skulle vilja låna ett tusen kronor. Då lånar jag hellre fem till Pettersson & C:o.

*

Om ett vanligt bankkontor sköttes så trumpet och litet förekommande som ett statligt ämbetskontor i det fria Frankrike, skulle det snart stå utan kunder.

*

Uppkomlingar äro ännu så omättade och törstiga, att deras passioner ej unna dem ro till samma stolta pliktkänsla som de gamla släkterna, statens prydnad och samvete.

*

Den grova handen är den andligt svaga.

*

En orm förblir en orm, om det också är ett murket golv han kryper in igenom; och en tjuv och mördare förblir en skurk, om han också svingar en aldrig så röd fana.

*

Snillet skapar revolutioner och slå ihjäl dem, men blir aldrig deras tjänare. Revolutionerna lyfta upp halvbegåvade män och begåvade, men ve revolutionerna, när där framträder ett snille!

*

En genomförd kommunism är ej ett samhälle utan en fårfålla, där ulvarna hålla gästabud.

*

Gorkis filosofi: Slarven är en hjälte, men var och en som tar sig så pass samman att han kan sätta upp en liten minuthandel, han är en fördärvad själ.

*

Sokrates steg nyfiken upp ur underjorden och gick till Kreml i Moskva. I det heliga portvalv, där var pilgrim blottar sitt huvud, mötte han en annan skalloter. "Visserligen, visserligen", sade han och klappade honom på hjässan, "är du Lenin. Ack broder, en gåta är mig ännu olöst. Kan du svara mig, varför äro vi folkfilosofer alltid så rasande fula ända upp i ansiktet?"

*

Det finns intet så befängt att, om det drivs till halsstarrighetens spets, det ej alltid finns någon, som faller i beundran inför en sådan kraftförbrukning.

*

Många äro så tröga, att de först livas, när de höra galenskaper.

*

Feg är ej den som låter svärdet ligga, utan den, som griper det av rädsla eller för att stilla sin avundsjukas plågor.

*

De flesta stora och härliga hjältedikter äro skrivna under freden.

*

Vad vi människor kalla utmärkelser betyder mest för den, som aldrig får dem.

*

Den största lyckan känner du i skog och mark bland vårblommorna vid stigen; frukta då ej att återförenas med den lyckan.

*

Det måste finnas något annat och förmer än människan, för vilket vi äro till; vad det är veta vi ej.

*

Den är visast, som är mest renhjärtad, ty hans ord är oemotsägligt.

*

Brist är ej tillgång. Brist på skönhetssinne är ej en dygd, fast barbaren trodde så, när han skröt vid mjödhornet: det är den halta fot, det lyte, som är en ful själs märke.

*

De estetiska skolorna äro ursprunglighetens, följaktligen äkthetens motståndare. De duga nog att ligga på ägg, nämligen andras, men ej att föda levande unger.

*

Det kan vara ett kungligt nöje att med en Tegnérsk axelryckning skjuta dina egna dikter åt sidan, men om en annan gör det kallar du honom Per Enebom eller Hammarspik.

*

Sanningar, som upptäcktes av de stora andarna och i deras händer lyste som guld, förvandlas i partigängarnas till blybitar.

*

Det är vänsterns styrka, att den kan vara hur frispråkig som helst, och svaghet, att den lovar mer än någon människa kan hålla. Det är högerns svaghet, att den för att ej släppa efter, aldrig kan tala ur skägget och ej ens törs lova vad vem som helst kan hålla. När den säger ifrån i en sak, måste den tiga i tolv.

*

Alla få rätt någon gång i sinom tid. Alla få förr eller senare sin tid, ty tiderna förändras oupphörligt. Blott de få aldrig rätt, som med gårdagskvällens nyss hårdnade brödkant i handen springa bakefter och ropa: Hallå, vi äro ungdomen! Här ha vi hittat det nyaste!

*

Partitänkare, märk hur allt lever och skimrar! Var på din vakt, det är maj, det är yra i luften. Den kan slå åt huvudet. Sätt dig ej på vägkanten och språka med forna vänner, med oss fritänkare. Din plats är i talarstolen och väljarskaran tar det inte så noga, om du smusslar med fuxsvansen i byxorna.

*

Det talas bara om sammanslutningar och stöd. Har hela släktet blivit en hop av hjälplösa krymplingar, som inte kunna stå på sina knäsvaga ben utan att luta sig mot varandra? Finns det bland dessa jämrare ej längre någon avsmak för att klänga sig ihop, ingen väg där människor få gå i fred, raka och fria?

*

Rimmare, konstnär, är du ung och känner dig svag och olustig och i behov av stöd under armarna och stöd för ryggen, då drömmer du om gemenskap och sammanslutningar. Men kvicknar du till, gå då upp till Vår Herre och se och lär! Allt konstnärligt skapande har liksom han från sina skyar en godmodig syn på världen och förstår rätt väl både vita och röda. Därför, rimmare och konstnär, sviker du dig själv, när du kämpar som en vanlig dum lymmel i partiernas väl besoldade hopar.

Krypande, inställsam, andefattig var alltid den dikt, som satt bland hovsmickrare vid maktens bord. Var knäfaller nu klokt folk? Vem kommer? Du vet det, gunstfriare! Du sitter och lyss. Det är ej ensamma steg du hör. Det är så många, att marken darrar. Föraktad vare du, som böjer dig, föraktad in sæcula sæculorum! Din berömmelse blir kort. Räkna den ej i årtionden utan i år.

*

Om frihetshjältar talar du ibland som i sömn, du ofria tid. Ja, föd oss en frihetshjälte! Tyranner hatar han, antingen de skryta i purpur eller med sin tarvlighet. Av födseln är han bådas fiende och förblir det intill döden.

*

Rimmare, lustspelsförfattare, satirici, tidningsmän, gycklare, allvarsmän. Stunden är inne att häda tidsgudarna.

*

Kvickhuvud! I trettio år och mer ha ni låtit era gyllne pilar dunka mot samma sönderblåsta gamla plank. Det finns stoltare äventyr för krigare. Vänd på bågarna!

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Verner von Heidenstam (1859–1940).

Foto: IBL Bild 1 av 2
Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X