X
Annons
X
Recension

Gränslöshetens tid En förtrollad trädgård, en vibrerande sång till Karelen

Fenomenet förbryllar. Ibland kan en författare vara mer känd utomlands än i sitt hemland. Eeva Kilpi har, på sätt och vis, haft en krokig väg till finländska författares första led. På 80-talet upptäckte Europa henne som lyriker och hon lyckades erövra en publik med något som kunde kallas feministisk humor. Och redan tidigare hade hon upptäckts som blodfull prosaist, författaren till romanen ”Tamara”, givetvis med tonvikt på det första a:et. Romanen tog upp ett för den tiden nära nog otänkbart ämne: en handikappads sexualliv.
Eeva Kilpi gjorde skandalsuccé i en tid då man i insamlingskampanjer för till exempel blinda i Sverige uppmanades att ”blunda ett ögonblick och tänka”, och då det uppenbarligen var otänkbart att män i rullstol kunde gilla ishockey och hata gräddtårta och allsång.

"Tamara" var ett sensuellt jordskred om en ung kvinna, som frikostigt satsar sig själv i en
verksamhet, där egentligen inga urvalsprinciper råder, det handlar enbart om att bryta kroppens ensamhet. Den unga Tamara själv var en sorts Pippi Långstrump i nätstrumpor, studerande i språkens filosofi, en världsförbättrande konsulent som med åtskillig humor tog sig an en delvis rullstolsbunden forskare utan att räkna med guldstjärna i häftet. En invalid kunde, förvånande nog, faktiskt vara som en vanlig människa!
Efter den banbrytande "Tamara" lanserades Eeva Kilpi som en skildrare av "medelålders, ensamma kvinnor", ett sällskap som inte var ägnat att väcka manliga kritikers förtjusning. Kilpi blev känd som en naturlyrisk prosaist, som inte var rädd för medelålderns ensamhet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X