X
Annons
X

”En förlegad syn på USA och Nato”

Att sätta likhetstecken mellan Nato och USA är ett vanligt misstag. De olika medlemsländerna har ofta kunnat påverka försvarsalliansen, något som Sverige står helt utanför idag. Det skriver flera debattörer i en replik.

USA:s utrikesminister
USA:s utrikesminister Foto: Virginia Mayo/AP

REPLIK | NATO

I sin artikel om svenskt Natomedlemskap identifierar Krister Eduards det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde och gör därefter en korrekt analys av den största orsaken till detta, nämligen Rysslands allt mer aggressiva agerande (SvD Debatt 23/5).

Men därefter går han fel. Som argument mot ett svenskt medlemskap i alliansen drar han fram en rad helt irrelevanta historiska exempel, som invasionen av Irak 2003, USA:s agerande i Nicaragua på 80-talet och givetvis Vietnamkriget, som tog slut för mer än 40 år sedan. Dessa konflikter har en gemensam nämnare: Nato hade som allians och organisation ingenting med dem att göra.

Om Eduards hade velat göra en rimligare koppling mellan USA, Europa och svensk säkerhetspolitik, hade det varit enkelt att peka på att både Europa och Sverige i praktiken räddades av USA både under de bägge världskrigen och det kalla kriget. Det är mot bakgrund av detta som både vi och den nuvarande regeringen ständigt understryker betydelsen av den så kallade transatlantiska länken, det vill säga relationerna mellan USA och Europa.

Annons
X

Eduards ger också uttryck för en vanlig, men inte desto mindre felaktig syn på USA:s roll inom Nato: USA styr enväldigt och övriga länder lyder. Som många, bland annat den senaste finska Natoutredningen, noterat går inte de övriga Natoländerna i USA:s ledband, utan använder istället ofta alliansen för att påverka USA. Den fungerar därmed återhållande vad gäller amerikanska unilaterala tendenser. Natomedlemmars frihet att välja säkerhetspolitisk linje gäller även operationer som inte har med Nato att göra. Hälften av de nuvarande Natoländerna, inklusive Norge, vägrade delta i Irakinvasionen 2003 och de mycket tongivande Natoländerna Frankrike och Tyskland motarbetade dessutom aktivt de amerikanska invasionsplanerna. Natolandet Turkiet förbjöd markstyrkor från USA (den 4. Infanteridivisionens 15 000 soldater) att överföras in i Irak via Turkiet.

Sverige deltog förvisso i den Natoledda Afghanistaninsatsen tillsammans med dussintals andra EU- och Natoländer, men riksdagen godkände varje år en förlängning av Sveriges deltagande i denna FN-mandaterade insats. Att som Eduards hävda att denna politik inte hade hållit i en "öppen, demokratisk beslutsprocess" är därför inte bara gåtfullt utan närmast provocerande. Vilken högre instans än riksdagen är det som ska godkänna svenska internationella insatser för att Eduards ska anse dem som demokratiskt förankrade?

Eduards alternativ till svenskt Natomedlemskap är dessutom genuint oklart. Sverige bör, menar han, fortsätta samarbeta bilateralt med stater i Östersjö­regionen och därmed bli en integre­rad del av en "avskräckningsorienterad försvarsgemenskap". Nato är den enda existerande försvarsgemenskapen som genom sin krigsavhållande förmåga – det vill säga avskräckningsorienteringen – ser till att inga krig utbryter i bland annat Östersjöregionen. Varför ska Sverige då inte bli medlem i alliansen?

Vidare hävdar Eduards att Sverige bör genomföra en dialog, på den svenska solida­ritets­förklaringens grund, om vilket svenskt stöd grannarna prioriterar. Här har det uppenbarligen förbigått honom att den entydigt största önskan som alla våra nordiska och EU-grannar har – möjligen bortsett från Finland – är att Sverige ska bli Natomedlem, i första hand för att stärka alliansens krigsavhållande förmåga i hela Östersjöområdet.

Bilaterala samarbeten, den nuvarande regeringens huvudlinje, är inte fel i sig, även om de aldrig kan ersätta den multilaterala försvarsplanläggning och övrigt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete som sker inom Natos ram. Men eftersom regeringens huvudspår i praktiken just nu är ett mycket nära militärt samarbete med USA, kommer detta bilaterala arrangemang att göra oss mycket mer beroende av amerikansk politisk ledning och välvilja än vad fallet hade varit om Sverige vore Natomedlem.

Eduards något generationsbundna syn på USA förefaller, avslutningsvis, att skymma inte bara de fördelar som ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära för vår säkerhet, utan också att till exempel Vietnams militära relationer med USA nu är bättre än någonsin. President Obama har under sitt nu pågående statsbesök i Vietnam meddelat att USA nu avskaffar sitt vapenembargo mot sin forna fiende, och den amerikansk-vietnamesiska säkerhetspolitiska relationen utvecklas påtagligt. Världen förändras och svensk säkerhetspolitik bör förändras med den.

Johanne Hildebrandt

författare och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Diana Janse

ambassadör (tjänstledig)

Sven-Olof Pettersson

ambassadör

Erik Rossander

generalmajor och före detta chef för militära underrättelsetjänsten

Mike Winnerstig

fil dr i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Annons
Annons
X

USA:s utrikesminister

Foto: Virginia Mayo/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X