Annons

En folklig kväll med Sir Elton

Yamaha-flygel som Elton John  spelar på låter emellanåt som  ett billigt elpiano. Med jämna mellanrum fylls Eltons tonkaskader dessutom ut av syntstråkar. Det hela är mycket märkligt, anser SvD:s recensent.
Yamaha-flygel som Elton John spelar på låter emellanåt som ett billigt elpiano. Med jämna mellanrum fylls Eltons tonkaskader dessutom ut av syntstråkar. Det hela är mycket märkligt, anser SvD:s recensent.
Under strecket
Publicerad

Det verkar som om Elton John har något emot Stockholm. Förra året var han i Sundsvall och nu i Karlstad. Fast det är väl inte mer än rätt: Karlstad har en stor arena och fyller den lätt med sjutusen Elton John-diggande värmlänningar av olika åldrar och kön. Då det är årets enda Sverige-spelning kan man tänka sig att där också finns en del tillresta fans.
Inte för att stockholmarna, eller några andra, har missat något. Jo, Elton John är en legendarisk artist och har gjort några riktigt klassiska melodier, men hans solokonserter hör inte precis till det bästa som branschen kan erbjuda. Han gör sitt jobb som en duktig och hedervärd hantverkare, men ingen ska inbilla mig att han lägger ner sitt hjärta i de sånger han framför. Antar att det kan ske – varför reser han annars runt och ger konserter? – men jag har i alla fall aldrig upplevt att det bränt till.
På den turné han är ute på just nu får han hjälp av sitt band efter spelningar i Norge, Danmark och Italien. Karlstad-publiken är alltså att beklaga att de fick hålla till godo med lågbudgetversionen.

”Ikväll är det bara jag och en flygel och några sånger från då och nu”, säger Elton efter att ha inlett med de fina 70-talslåtarna ”Your song” och The great discovery”. Så himla mycket mer blir det inte sagt, bortsett från två utfall mot de amerikanska republikanerna. ”Ballad of the boy in the red shoes” presenteras som en låt om de första aids-offren på tidigt 90-tal och den amerikanska regeringens handlingsförlamning. Att han inte pratar mer är bara att beklaga, en solokonsert innebär ju en möjlighet att bli intim och personlig. Ämnen och historier lär det inte vara någon brist på.
Men så blir det alltså inte. Istället spelar han en sång, bugar och bockar, dricker lite, gnuggar händerna och så en ny sång. Så håller det på i två och en halv timme, vilket är minst en halvtimme för mycket.

Annons
Annons
Annons