Annons

Ervin Rosenberg:En filosof som vill gå framåt baklänges

Alain Finkielkraut.
Alain Finkielkraut.

Alain Finkielkraut är en av Frankrikes mest kända, men också mest angripna, filosofer. Han har kallats för bakåtsträvare och parasit och till och med blivit hotad. Varför? I sin senaste bok ger han sin egen syn på saken.

Under strecket
Publicerad

Nya ord skapas oavbrutet på alla språk. Vissa av dem blir kortlivade, andra används mer och mer. Deras öde bestäms av hur omständigheterna som gav upphov till dem artar sig. 

I Frankrike har på senare tid åtskilliga termer tillkommit inom det politiska språket. Décliniste, déclinologue, collapsologue, effondriste är några av dem. Det är lätt att förstå att de har med nedgång och sammanstörtning att göra. Även en icke fransktalande förstår dem: de betecknar en person som hyser pessimistiska uppfattningar om samtiden och än mer om framtiden, en som hävdar att någonting (en nation, ett samhälle, en civilisation) är på väg mot undergång.

Filosofen Alain Finkielkraut ses av många som en décliniste. Reaktionär kallades han redan 2002 i ”Le rappel à l’ordre. Enquête sur les nouveaux réactionnaires” (Tillbaka till ordningen. En undersökning av de nya reaktionärerna), en stridsskrift av Daniel Lindenberg, där personer med högst olika uppfattningar buntades ihop och beskrevs som bakåtsträvare. Det skulle bli värre med åren: de verbala angreppen på Finkielkraut har blivit legio. Enligt Pierre Bourdieu tillhör han dessa ”inte speciellt bildade halvlärda som gör sig till försvarare av en kultur som de själva saknar” och för Daniel Salvatore Schiffer är han ”varken filosof värd namnet eller författare”.

Annons
Annons

Samma typ av avfärdande kommer Finkielkraut till del från Nicolas Offenstadt som tillskriver honom ”ruttna avsikter”. Alain Badiou, av många ansedd som Frankrikes mest betydande nutida filosof (också han, som placerar sig på den yttersta vänsterkanten, beskrevs av Lindenberg som reaktionär) stämplar Finkielkraut som ”en pärla uppstigen ur den värsta reaktionens avgrundsdjup” som ”sprutar ut sitt gift”. Badiou avslutar med att kalla Finkielkraut en ”hatisk parasit”. 

Tänk på dina föräldrar och gör det för deras skull

De verbala påhoppen är dock inte allt. Under de senaste åren har Finkielkraut vid flera tillfällen blivit bortkörd, smädad och fysiskt hotad av politiska aktivister av olika slag. Värst för den intellektuella debattens frihet – och därmed för demokratin, ty den senare förutsätter den förra och förtvinar om den stryps – är det som hände i våras när en grupp aktivister tillhörande extremvänstern försökte hindra honom att hålla sitt föredrag på Sciences Po, trots att han var inbjuden talare. ”Ingen dialog är möjlig när en så fullfjädrad reaktionär individ som Alain Finkielkraut med sina ord och idéer utsätter våra liv och våra existenser för fara”, hette det. 

Överhuvudtaget tilltar oförsonligheten i den franska samhällsdebatten mot personer som förfäktar ”olämpliga” åsikter. Det intellektuella utbytet blir lidande, enligt Michel Onfray (en av dem som tänker olämpligt) är det på utdöende. Häromdagen hindrades Sylviane Agacinski, en allmänt aktad filosof med mångårig förankring inom vänstern, att hålla ett anförande på Université Bordeaux-Montaigne, därför att vissa inte ville att hon skulle få framföra sina kritiska synpunkter på assisterad befruktning. Rädslan för att incidenter av det här slaget, där relativt små men aggressiva militanta grupper försöker tysta och utestänga alla med misshagliga åsikter, ökar risken för tilltagande konformism. Det riktigt oroande är att denna amerikanisering (ty det är i USA som företeelsen har florerat i decennier) av det franska akademiska livet inte sällan möter undfallenhet eller rentav gillande av många inom universitetens väggar.

Annons
Annons

Som väl är har Finkielkraut inte berövats möjligheten att argumentera, försvara sig och svara på sina kritikers angrepp, han leder ”Répliques”, ett veckovis återkommande program i France Culture (det har dock förekommit försök att påverka radion att göra sig av med honom), han deltar ofta i tv-debatter. Framför allt publiceras och recenseras hans böcker regelbundet. 

Tidigare i år gav Gallimard ut hans senaste bok med titeln ”À la première personne” (I första person). Trots rubriken är det sparsamt tal om Finkielkrauts personliga förhållanden. Han berättar förstås om sin familjs bakgrund. Föräldrarna, polska judar som överlevt lägren, drog sig inte för att tala med honom om vad de hade varit om, men på den tiden visade han lite intresse för föräldrarnas berättelser. Han talar om sitt maoistiska engagemang i majrevoltens Paris, om hur, när och tack vare vilka influenser han kom att lämna revolutionsromantikens värld, om sin vänskap med Pascal Bruckner, om avgörande möten med levande (Milan Kundera, Michel Foucault) och döda (Charles Péguy).

Han gör det utan störande psykologiserande självbespegling och anspråksfull självrättfärdighet. Det kapitel där han talar om sin bok ”Le juif imaginaire” (Den inbilldade juden) vittnar om att han inte har för avsikt att framställa sig i en fördelaktig dager. Ett annat belysande exempel på hans återhållsamhet i sättet att skriva om sig själv är berättelsen om hur han reagerade när han erbjöds att söka inval i Franska Akademien. Han bestämmer sig för att kandidera först när hans son säger till honom: ”Tänk på dina föräldrar och gör det för deras skull.”

Annons
Annons

Den nya form av judehat som skrämmer Finkielkraut kommer nu från två håll: islamismen och extremvänstern

Hans tankar kretsar kring förändringar som sker inom franskan (écriture inclusive), världens förfulning (han ogillar vindkraftverk), massturismens förstörelse av naturen, idel frågor som berör honom djupt och får honom att gång på gång utsätta sig för spott och spe. 

En av dessa frågor, kanske den viktigaste av dem alla, är det som sker i de franska skolorna. Iakttagare av svensk skoldebatt känner lätt igen sig, ty också i många av Frankrikes skolor faller kunskapsnivån, lärarauktoriteten är satt på undantag och skoldagen är fylld av buller, oreda och våld. Finkelkraut, barn till invandrare, själv utbildad enligt ideal som härstammar från tredje republikens tid och de ”svarta husarerna” (republikens entusiastiska och entusiasmerande folkskollärare), ser med sorg och bestörtning på det som pågår, till synes ohejdbart.

Ett annat ämne är antisemitismen. Inte den gamla, inte rasantisemitismen, som kom från höger. Den, anser Finkielkraut, är en gång för alla ”obrukbar” till följd av nazisternas judeutrotning. Där misstar sig Finkielkraut, för den sortens judehat har inte försvunnit, ändå har han rätt när han påstår att jämförelsen med 1930-talet är felaktig. Han citerar Georges Bernanos, en gång hängiven beundrare av Édouard Drumont och hans ”La France juive” (Det judiska Frankrike), som beklagade att Hitler ”drog vanära över antisemitismen”. Den nya form av judehat som skrämmer Finkielkraut kommer nu från två håll: islamismen och extremvänstern. 

Annons
Annons

Vår tids antisemitism, menar han, har uppstått ur en diabolisk manipulation som vänder Förintelsen mot dagens judar. Enligt den gagnar Förintelsen den brottsliga judiska staten för mycket för att inte vara suspekt. Sionisterna är medskyldiga till Shoah, de har offrat sina egna för att kunna bilda sin stat. Finkielkraut citerar Jean-Luc Godard (en av många som uttryckt sig i liknande termer): ”Palestiniernas självmordsattentat, som de begår för att kunna upprätta en palestinsk stat, liknar det som judarna gjorde när de lät sig föras som får till gaskammaren och offrade sina liv för att staten Israel ska upprättas.” Judarna är inte längre den ständigt hotade Andre, de är den Andres bödel, de är rasister, ja, de är inte bättre än nazisterna, de är lika. Så talar den nya antisemitismen, enligt vilken Frankrike, ja hela världen, styrs av sionismen. 

De till antisionism förklädda antijudiska angreppen på Finkielkraut är orättvisa. Han, som tidigare i år smädades av en fransman som konverterat till islam, kallades ”grosse merde de sioniste” (skitsionist) och uppmanades att lämna Frankrike, upprepar i sin nya bok att ”det är alla palestiniers rätt att inte längre leva under förvaltarskap” och att ”de dansande bosättarna och de som stöttar dem /…/ förintar det sionistiska projektet”. Finkielkraut är och har alltid varit för en tvåstatslösning. Sin kamp mot antisemitismen tänker han inte ge upp. 

Oron för samhällsutvecklingen i stort är bokens tredje huvudtema. Hoten tycker han sig se dels i en sorts förnekelsekultur och förvirring kring den egna identiteten, dels i politisk islam. Här befinner han sig på minerad mark. Förgäves medger han att majoriteten av de muslimska invandrarna är integrerade i det franska samhället, lika förgäves åberopar han sig på pålitlig statistisk som visar att 30 procent av de muslimska invandrarna anser att sharia står över den franska republikens lagar, förgäves visar han att talrika muslimska intellektuella är lika ­bekymrade som han för islamismens utbredning, för dess hårdnande grepp om de muslimska invandrarna. Han stämplas som islamofob, rasist och reaktionär.

Annons
Annons

Man måste alltid säga det man ser. Och framför allt: man måste alltid se det man ser, och det är svårare

I ett av kapitlen i ”Om demokratin i Amerika” (1835) beskriver Alexis de Tocqueville företeelsen och visar vad som händer den som uttalar svåra sanningar som majoriteten bestämt sig för att ignorera eller förneka: ”De som klandrar honom uttrycker sig högljutt, medan de som tänker som han men saknar hans mod tiger och drar sig undan. Den dagliga kraftansträngningen får honom att svikta till slut, och han ger vika och sjunker tillbaka i tystnaden, som om han kände samvetskval över att har sagt sanningen”.

Så skulle det förstås också kunna bli i Finkielkrauts fall. Alldeles i början av boken skriver han att han lider av de fientliga epitet som läggs till hans namn. Längre in i boken medger han att situationen gör honom sjuk och att han inte sällan får lust att kasta in handduken. Man får hoppas att han inte gör det, inte därför att han är en stor författare, en originell tänkare eller en betydande filosof, utan därför att motsträviga individer fyller en viktig roll i tider då strävan efter samstämmighet i åsikter riskerar att resultera i konformism och bristande civilkurage.

Charles Péguy, en av Finkielkrauts stora förebilder, skriver i sitt kanske vackraste och viktigaste arbete ”Notre jeunesse” (Vår ungdom) 1910: ”Man måste alltid säga det man ser. Och framför allt: man måste alltid se det man ser, och det är svårare.”

Alain Finkielkraut säger det han ser, han ser det han ser. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons