X
Annons
X
Recension

Faust En Faust där det mänskliga dramat lyfts fram

Norrlandsoperans "Faust" andas uppdaterad klassiker, en traditionell realism i modern tappning som låter mänskliga känslor framträda. Musikaliskt är det en fröjd, skriver Bo Löfvendahl.

Sabina Risholt som Marguerite och Yinjia Gong som Faust. Foto: Micke Sandström
Läs mer om Scenhösten 2017

Ingen grå teori står i vägen för Umeås prunkande ”Faust”. När Norrlandsoperan sätter upp Gounods melodispäckade opera träder det mänskliga dramat fram, trots att det är en av de mest problematiska operor som finns, med sin upptagenhet vid förlorad jungfrudom; den olyckliga Marguerites brott är att ju helt enkelt att hon haft sex utan att vara gift. Hos Goethe ligger pjäsens fokus på hur Faust säljer sin själ till djävulen, men i Gounods opera kretsar allt kring kärlekshistorien mellan honom och Marguerite. I Eva-Maria Melbyes uppsättning är det hon som står i centrum.

"Faust" är en saga, som här kunde kallas “Marguerite i underlandet". Först av allt ser vi hennes svävande huvud i mörkret, medan ouvertyren presenterar som i en filmtrailer smakprov på vad som ska hända. Har vi hamnat på hårdrockskonsert? Marcus Olsons scenografi bygger på det betydelseladdade pentagrammet, som fyller hela scengolvet. Här har varken sparats på rök eller eld, och vid ett tillfälle innesluts Faust i en cirkel av flammor. Han vill ta livet av sig av dysterhet och leda, men då dyker Mefisto upp ur underjorden i högklackade boots – eller är det klövar? – och erbjuder “en skatt som innehåller allt". Det är ungdomen, och den kostar inte mer än Fausts själ.

Sabina Risholt som Marguerite och Yinjia Gong som Faust.

Foto: Micke Sandström Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X