Recension

Den dramatiska asylenEn farsartad Hadesvandring

Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans egensinniga arbetsplatsdokumentär ”Den dramatiska asylen” – 50 korta avsnitt filmade med mobil och utlagda på nationalscenens hemsida – visades i måndags i sin helhet. SvD:s Lars Ring vacklade ut full av intryck från en drastisk och personlig metavärld. (Se avsnitt 15 som ett exempel nedan)

Under strecket
Publicerad
Dramatenchefen Marie-Louise Ekman spelas här av Ingela Olsson.

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman spelas här av Ingela Olsson.

Foto: DRAMATEN
Annons

Det var en gång en revolutionär ung kvinna som vässat sin blick med mycket kajal. Hon såg konsten som lek och lust, som murbräcka och uppror och slog med sina penslar på konventioner och fundament med klara - gärna rosa - färger. Hon gav sig på samtiden med sin energiska känsla för det absurda och upphöjt teatrala.

Så blev det karriär av alltihop. Plötsligt var hon professor vid Konstfack och sedan Dramatenchef. Bortskuren från kreativiteten. Hon satt gisslan som morsa och superfarsa, hemsöktes av vålnaden Ingmar Bergman och allas krav på att ses och älskas och vårdas. Hon förstod att hon blivit ett administrativt monument. Just innan förordnandet gick tog hon sin smarta telefon och gack åstad för att filma en egen version av åren på Dramaten - en undergångskomedi och tragedi om den stora nationalscenen med alla dess ovanligt egensinniga människor. Uppdraget var att rensa rören, hos sig själv men också hos alla medverkanden.

Annons
Annons
Annons