Annons
Recension

Unfaithful music & disappearing inkEn fantastisk skolbok i popens historia

Elvis Costello and The Attractions, 1979.
Elvis Costello and The Attractions, 1979. Foto: Steve Wood/AOP

Han har firat jul med Johnny Cash, turnerat med Talking Heads och ätit bakfyllefrukost med Van Morrison. I nya självbiografin skriver Elvis Costello om popmusikens kraft med intelligens, fräsande bitterhet och klädsam självironi.

Publicerad

Det finns ögonblick då jag blir en smula uppgiven av hur regelverket för musikjournalistik så ofta skiljer sig från konkurrerande uttrycksformer. Få kräver att offsideregler eller en foul ska förklaras varje gång de nämns i en artikel om idrott. De flesta versmått eller decemberöverenskommelser kräver inte heller det. De är ansedda som vedertagen allmänbildning. Men popmusiken, denna numera uråldriga kulturyttring, bör helst överpedagogiseras. Dess historia saknar fortfarande en akademiskt fastställd norm för acceptabla minimi-kunskaper.

Elvis Costello vägrar acceptera det. Eller så vet den Liverpoolfödde, närsynte sångaren och kompositören bara att han har så pass många hängivna lärjungar och skivälskande – snarare än skivsamlande – själsfränder världen över att han slipper resonera så. Han tar för givet att vi som läser förstås känner till vilka Bob Dylan-kompositioner som The Byrds spelade in, att soulbröderna Hodges geniala rytmsektion är en del av just allas vår allmänbildning eller att ”Keep on pushing” är en odödlig sång med The Impressions. Elvis Costello tänker inte börja på noll varenda gång man ska tala om musik.

Annons
Annons
Annons