En evig följeslagare

Han är den världsberömde journalisten som aldrig ses skriva någonting. Ändå lever han ständigt i mångas hjärtan. Tintin får nu nytt liv på bioduken, men vår historia börjar med en hemlig klubb i Stockholm på 1970-talet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
SCANPIX
Foto: SCANPIX
Annons

På sjuttiotalet bodde jag på rivningskontrakt i en fullständigt omodern kåk på Hornsgatan. Den var fylld av ungdomar som tycktes ha fest för det mesta, det var knappast en kväll då inte klackarna slogs i taket, vilket inte alltid var till fördel för studier och arbete. Tre flickor var goda väninnor och söta dessutom. Vi umgicks en del och snart upptäckte jag att de kryddade sitt språk med märkliga kraftuttryck, som ”anfäkta och anamma” och ”bomber och granater”.

Var hade jag hört eller läst det där förut? Jag frågade Pia (som senare länge blev min flickvän, kanske tack vare kraftuttrycken). ”Vet du inte det, du som är så litterär,” svarade hon. ”Det är ju kapten Haddock i Tintin! Vi har en klubb, jag och Maggan och Anita – en Tintinklubb, men inga killar får vara med.” Det var kanske klokt, ty flickor och kvinnor lyser i hög grad med sin frånvaro i Hergés Tintin-böcker och i de ursprungliga serie-stripparna, om nu lyser är rätta ordet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons