X
Annons
X
Film
Recension

Wall-E En ET för 2000-talet

Skräprotarroboten Wall E vill inte ringa hem, som ET, men söker ockås kärlek och gemenskap.
Skräprotarroboten Wall E vill inte ringa hem, som ET, men söker ockås kärlek och gemenskap. Foto: BUENA VISTA

Det börjar med den obligatoriska inflygningen över en amerikansk storstad som kan vara New York eller Chicago. Men stopp? Något är fel. Skyskraporna som stiger mot himlen är gjorda av sopor. Det finns inget spår av liv nere i gatuschakten. Har vi kommit till slutet på Al Gores miljöfilm En obekväm sanning?

Nej, men där rullar ju en liten robot fram. Det är Wall E , (förkortning för Wankelmotor lastlyftare ekonomiklass), som tappert trycker ihop skräp till kuber och staplar dem på varandra. Inte vet jag hur skaparna av bland andra Hitta Nemo, Superhjältarna och Råttatouille lyckas få en robot att bli så rörande fast den bara låter "pip" "pip" och inte har någon mun, bara två konstgjorda ögon. Men man bara älskar Wall E, som bor i en container fylld av reservdelar och en skranglig tv, som visar samma dansscen ur Hello Dolly! från 1969 om och om igen. Sin osläckliga energi får Wall E från solceller.

Skräprotarroboten Wall E vill inte ringa hem, som ET, men söker ockås kärlek och gemenskap.

Foto: BUENA VISTA Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X