Annons
X
Annons
X

En enda person trodde på Zorro

Trots att det har gått nästan tio år tänker jag fortfarande på honom. Undrar hur han mår. Om han ännu lever. Vi träffades på Brukshundsklubben i Kista. Jag var där på jobb. Skulle skriva något om maktrelationer och besökte därför en dressyrkurs. Kände mig antagligen kreativ. Zorro hade inte lika fin stamtavla som foxterriern Sonic. Eller Bronko, den ståtliga hovawarten, som var så sexuellt frustrerad att han försökte ligga med familjens katt. Zorro kom från enklare förhållanden. Var resultatet av en tillfällig förbindelse mellan en labrador och en schäfer. Han förstod knappt kommandot ”ligg” och skulle aldrig drömma om att dansa på bakbenen för en bit Frolic som cockerspanielflickan Tussi. Hon som hade kommit på tredje plats i Doggy Cup.

Zorro klarade den första övningen utan problem. Sedan stirrade någon av de andra hundarna besynnerligt på honom och han tappade det. Började slita i kopplet och skälla ursinnigt. Fick gå på en lugnande skogspromenad i stället. Zorro var brukshundsklubbens värsting. Men bakom den tuffa, kolsvarta fasaden dolde sig en rädd liten valp. Zorro fick en tuff start i livet. Han var bara några månader när han blev attackerad av ett morrande monster av metall. Saabens framlykta demolerades men Zorro klarade sig otroligt nog utan skador. Yttre vill säga. För hundens psyke var olyckan ett djupt trauma. Zorro växte upp till en mycket ängslig och nervös hund. Eller som de flesta människor uppfattade honom: En ovårdad kusin till den rabiessmittade skräckfilmshunden Cujo.

Inte blev saken bättre av att han föddes med en defekt mage som inte producerade några matsmältningsenzymer. Eller att han led av en kronisk damm- och kvalsterallergi som förvandlade pälsen till en kliande kofta. Kanske var klådan förklaringen till att han en dag flippade ur. Han och bordercollien Fly hade ett frostigt förhållande sedan de råkat i gräl över en pinne. När han fick syn på henne tillsammans med sina valpar började blodet koka i ådrorna på honom. Han högg henne över ögat så hon tvingades uppsöka veterinär för att sy. Zorro var en ligist. En kvinnomisshandlare. Dessutom var han rasist. Färgade människor gjorde honom galen, vilket enligt hans matte Pia var oerhört pinsamt. Det är egentligen henne den här historien handlar om. När hon fick Zorro var han redan en trasig själ. Men trots att han var en hund som injagade skräck och väckte avsky hos omgivningen var hon av uppfattningen att även han till slut kunde få ett anständigt liv.

Annons
X

En annan hundägare hade förstås laddat älgstudsaren och lockat Zorro bakom uthuset med en bit korv för länge sedan. Hon anmälde honom i stället till hundkurs. Sedan ännu en. Hon visste att han alltid skulle placera sig hopplöst sist i lydnadstävlingarna. Att han var en fullständigt oduglig brukshund. Men han behövde träna på det sociala. Han hade blivit bättre den senaste tiden, sade hon. Han hade fått medicin mot klådan. Samma sort som människor äter mot svår ångest. I hela världen var hon den ende som trodde på honom. Jag tänker fortfarande på dem. Hur de gick mot skogen bredvid varandra medan de andra hundarna fortsatte att vara duktig vovve, fiiin vovve ute på övningsfältet. Han med sitt hängande, olycksaliga huvud. Hon med en lugnande hand i hans päls.

Lars Berge är frilansjournalist och dokumentärmakare.
lars.berge@svd.se

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X