X
Annons
X
Recension

Dikter En dubbelt så tjock Ashbery – men ändå stympad

En matsmältningsprocess där allting anammas, sönderdelas, jäser, mjuknar, hårdnar och ändrar konsistens. Sådan är John Ashberys poesi. Carl-Johan Malmberg har läst ett nytt urval dikter av den amerikanska poesins grand old man.

John Ashbery. Foto: Imago/IBL

John Ashbery var fram till sin död för ett drygt år sedan vid 90 års ålder amerikansk poesis grand old man. Sedan 80-talet har han varit flitigt tolkad till svenska, mest minnesvärt i Göran Printz-Påhlsons ”Självporträtt i en konvex spegel och andra dikter” (Albert Bonniers Förlag 1983), ett urval med titeln efter Ashberys mest kända dikt från den bok som gav honom ett Pulitzerpris. Jag minns Printz-Påhlsons tolkningsvolym som en av dåtidens viktigaste diktböcker på svenska, med ett lysande förord av översättaren och förklarande kommentarer på slutet. Både förord och kommentarer behövdes; Ashbery tillhör den svåra skolan, arvtagare som han är till landsmännen Hart Crane och Wallace Stevens, men också ofta med ett annat uppsåt än deras: att skapa en gäcksam, ofta humoristisk poesi där varje diktrad tycks frigjord från den föregående, en poesi som leker kurragömma med läsaren.

Ashbery skriver ibland munter metapoesi, som i den fyrstrofiga "Paradoxer och oxymoroner". Här talas om hur "Dikten är ledsen för den vill bli din och kan inte"; slutet blir oväntat genom påståendet "Dikten är du". Överraskningseffekten är en av Ashberys återkommande grepp, liksom dikter som vrider och vänder på förhållandet mellan ord och bild. Det sker i den ironiskt lekfulla "Och Ut Pictura Poesis är hennes namn". Där hittar jag en av mina favoritrader hos Ashbery när han skriver om sin önskan om "ett nästan tomt medvetandes absoluta stränghet". Här finns ekot av fransmannen Paul Valéry, en av Ashberys inspiratörer och han som sagt "Ta bort allt så att jag kan se". Men Ashberys rad pekar också på vad jag tänker mig som en viktig drivkraft hos honom: önskan att tömma medvetandet på allt som strömmar igenom det genom att sätta det på papper, stort som smått, djupsinnigt som trivialt, högt som lågt – dikterna kan bli kaskader av ord där sammanhang, berättelse och logik helt och hållet tycks trotsas.

John Ashbery.

Foto: Imago/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X