X
Annons
X
Recension

Det blåser upp en vind En drömmare har landat

Mästaren Hayao Miyazakis nya film elegant så det förslår – men berör inte. Och trots att han driver pacifistiska frågor, gör han inte upp med Japans mörka förflutna under andra världskriget.

**"Det blåser upp en vind, **vi måste försöka leva!" Paul Valéry-citatet återkommer med jämna mellanrum i Hayao Miyazakis nya film och påminner oss om temat: oskuldens utmätta tid. På så vis rör sig "Det blåser upp en vind" i samma sönderfallande nostalgivärld som ett annat aktuellt verk; "Grand Budapest Hotel", där Wes Anderson lånat författaren Stefan Zweigs blick på Europa före världskrigen.

Men när Miyazaki närmar sig förkrigstidens Japan gör han det med sin vanliga komplexitet – utan sensmoral och svartvita dogmer. Vilket när temat inte är besjälad natur och mytologi (som i mästerverken "Spirited away" och "Min granne Totoro") utan en hyllning till Jiro Horikoshi, mannen som konstruerade de Mitsubishiplan som bombade Pearl Harbor, blir mer problematiskt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X