Recension

Min pappa Ann-ChristineEn dotters försök att acceptera

KÖNSROLLER Ester Roxbergs bok skildrar Esters perspektiv. Hon är det oförsonliga barnet som har svårt att acceptera sin förälders nya sidor: i hennes fall en pappa som plötsligt heter Ann-Christine. Det är både lätt att känna igen sig – och att se utifrån hur orimliga våra krav på en förälder ofta är.

Under strecket
Publicerad
Ann-Christine och Ester Roxberg.

Ann-Christine och Ester Roxberg.

Foto: FOTO: LINA ALRIKSSON
Annons

Det finns en kvinna som heter Ann-Christine. En dag bestämmer hon sig för att hon ska berätta för människor vem hon är. Hennes fru vet redan sedan länge, men inte deras barn. Så hon berättar för barnen att hon är en kvinna som heter Ann-Christine. Barnen har svårt att ta in det. De vill kalla henne ett annat namn, ett som de har lärt sig sedan gammalt, så det fortsätter de att göra.

Ann-Christine vill leva som den hon är och klä sig som sig själv. Men barnen är vana vid att hon klär sig som någon annan. När Ann-Christine går på den yngsta dotterns bröllop får hon alltså klä sig i andra kläder än sina egna. När barnen firar Ann-Christines födelsedag sjunger de ”Ja må han leva” till henne och vågar inte utbrista i ”Ett fyrfaldigt leve för…” eftersom de inte vill kalla Ann-Christine för Ann-Christine.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons