X
Annons
X
Litteratur
Recension

Tango En doft av argentisk tango

Den argentiska tangon blev på tjugo år en virvlande subkultur av besatta dansare, en världsomspännande familj. Gunilla Anders och Nils Hanssons reportageresa ger roande läsning såväl som historik och tips om steg och vokabulär.

Det var en festkväll på Medlefors folkhögskola i Västerbotten och författaren Karl Rune Nordkvist frågade mig om vi skulle dansa tango, argentinsk. Varför just argentinsk? undrade jag. Året var 1983. Bara några månader därefter hade showen ”Tango Argentino” premiär i Paris. En sten var satt i rullning. Sedan dess har det inte gått att undra var tangon har sitt hemland.
En intensiv import av pop och rock från USA på 60-talet hade följts av år av militärdiktatur i länderna vid Río de la Plata. Tangon var döende, om det än inte var första gången. Och så denna explosion. På tjugo år har tangon erövrat världen.

Överallt dansas det. I Istanbul finns ett tiotal konkurrerande tangoföreningar med ett utbud av danstillfällen, milongor, varje kväll. I Tokyo kurser, seminarier, egenproducerad högklassig tangomusik. I Moskva, St Petersburg, Ås, Havanna... På många av platserna fanns redan en tangohistoria, Turkiets Atatürk och Japans kejsar Hirohito var båda tangoentusiaster, tsar Nicolas II i Ryssland var den förste monark som såg salongstango dansas, Che Guevara och Raúl Castro sjöng tango när de gick ut i strid.
Men ändå. Från nästan noll år 1983 till en av de ledande subkulturerna i nuet. Nog finns här en berättelse. Och den berättas. I Tango, ett läckert och genomarbetat verk av journalistparet Gunilla Ander och Nils Hansson. En bok för både entusiaster och kalenderbitare.

Annons
X
Annons
X
Annons
X