X
Annons
X
Recension

Gitarrmongot En debut vi väntat på

Erik Rutström som tolvårig gatumusiker i Ruben Östlunds lyckade debutfilm ”Gitarrmongot”. Foto: Plattform

Inledningen till Ruben Östlunds debutfilm "Gitarrrmongot" är lika fräck som effektiv. Korniga bilder från Allsång på Skansen med Lasse Berghagen blir alltmer korniga och till sist bara det grå, tv-brus som är deras verkliga identitet. Ett sabotage mot en helig ko, det föregivet svenskaste av allt. Orsaken: på ett hustak felställer en pojke tv-antenner inför en svindlande vacker solnedgång över Göta älv. Förljugen idyll ställs mot komisk - och skön - realitet. Finns det något uppsåt bakom Östlunds lekfulla allvar syns det väl redan här: att visa det nutida Sverige i all sin brokiga individualitet, som alternativ till tv-bildernas glättade kollektiv.

I nästa bild i filmen fjärmas vi ännu mer från allsångsidyllen. I ett blå-gult trapphus försöker en kvinna bemästra sin ångest för att ytterdörren inte skulle vara låst. "Sista gången NU!" säger hon gång på gång som en besvärjelse när hon vridit om låset. Den kvinnan kommer så småningom att få sin cykel stulen och vi kommer att tycka synd om henne - fast hon samtidigt är en av filmens många rätt kaxiga överlevare.
Den långa dörrscenen blir också den ett sabotage: mot komiken i filmens inledning. Vi står inför en av filmens många skildringar av upprepningstvång, mekaniska handlingar som utförs, av leda, av ångest, av fantasilöshet - eller av pur livslust!

Erik Rutström som tolvårig gatumusiker i Ruben Östlunds lyckade debutfilm ”Gitarrmongot”.

Foto: Plattform Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X