Galna av lyckaCocktail av psykofarmaka, Ave Maria och schamanism

Foto: Scanbox

”Galna av lycka” är en film för en publik mittemellan, som vill ha lite kul och lite allvar. Resultatet blir en sorts italiensk självexotisering.

Under strecket
Publicerad
Annons

Lika besatta som begränsade av sina trauman, men med helt olika temperament. Där en av dem tycks ständigt toppad, är den andra en downer, ständigt låg. I Paolo Virzìs ”Galna av lycka” möts två kvinnor i yngre medelåldern på en pittoresk psykklinik i Toscana. Den hyperaktiva och mer än lovligt mytomana Beatrice (Valeria Bruni Tedeschi) utgör ett särskilt färgstarkt inslag: ena stunden insmickrande, andra stunden grovt förolämpande, alltid villig till interaktion. Hon dealar och wheelar med allt och alla för att vinna en sakfråga (ära), en materiell fördel (tillfällig lycka) eller en väg ut (frihet). Med inskrivningen av den djupt depressiva Donatella (Micaela Ramazzotti), sänkt efter att ha förlorat kontakten med sin son i samband med ett självmordsförsök, tilltar incitamenten för flykt. Via en reguljärbuss på vischan och snart en stulen sportbil är roadmovien ett faktum.

Som så många dramakomedier mellan skratt och gråt tar ”Galna av lycka” sin utgångspunkt i kontraster. Inte bara i den (föga) oväntade vänskapen – otålig möter ömtålig; upp balanserar mot ner – utan också återkommande i detaljer mellan tradition och nyare värden, mellan kyrka och kändiskultur. Regissören Virzì, med visst internationellt renommé, kokar en cocktail av psykofarmaka, Ave Maria och schamaner, utan att något får bestående värde (och aldrig ens närma sig filmhistoriens bemärkta landsmän). När manus svajar skruvas tonläget upp ytterligare en nivå, handkameran skakar ännu lite mer för eftersökt nerv. Det är lite som italiensk självexotisering, fast med en dramaturgi som känns brett universellt beprövad, livets känslomässiga berg- och dalbana skildrad genom den patologiska avvikelsen, i förlängningen normaliserad.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons