Annons
X
Annons
X

Anders Mathlein: En cocktail av berusande historier

Diana Secker Tesdell har gått på drinkjakt i de senaste två hundra årens litteratur. Hennes digra antologi med noveller och romanutdrag hade kunnat bli en uppsluppen lovsång till berusningen, men de många berättelserna om alkoholens mörka konsekvenser gör att den snarast har en tillnyktrande effekt.

Ernest Hemingway på Plaza del Castillo under San Fermin-festivalen i Pamplona 1959.
Ernest Hemingway på Plaza del Castillo under San Fermin-festivalen i Pamplona 1959. Foto: IBL

Vi lever som bekant i en kultur som till stora delar och sedan mycket länge är marinerad i alkohol. Dryckerna är ett självklart inslag som stämningshöjare eller ångestdämpare i alla möjliga sammanhang, från dop och tonårsfest till studentskiva, after work, bröllop, parmiddagar, firmafest, fredagsmys, semesterdrickande, julbord, skilsmässotröst och begravning. Fest och firande, bedövning, dränkning av sorger; man kan komma att tänka på den gamla reklamen med frågan när en Tuborg smakar som bäst. ”Hvergang!” var svaret.

Hälsotrender till trots är drickandet som social konvention och smörjmedel fortfarande så rotat att nykterister inte sällan förväntas motivera sin avhållsamhet. Alkoholen spelar en självklar men för många förödande roll i livet. Boxvinerna har underlättat överkonsumtion eftersom det inte märks hur mycket som gått åt förrän kartongen plötsligt är fjäderlätt. Vid de flesta våldsbrott finns alkohol i bilden, och i ett oöverskådligt antal åkommor är drickande en del i orsakskedjan. Eftersom alkoholen är löslig i både fett och vatten påverkar den bokstavligen varje cell i vår kropp.

I alla kulturer har människor kommit på medel och metoder för att av olika skäl berusa sig. I vida kretsar förnekas ofta berusningseffekten som ett skäl till att dricka, man koncentrerar all uppmärksamhet på raffinerade smak- och doftnyanser. Men lek med tanken att det vore möjligt att framställa alkoholfria varianter av exempelvis bra bordeauxviner eller rökig maltwhisky som smakade exakt som den äkta varan – hur stort skulle intresset vara för dessa drycker?
”Å Gud att människan av fri vilja skall gapa och släppa in en fiende som berövar henne förståndet!” utbrister Shakespeares Othello. ”Att vi med glädje och trevnad, munterhet och allmänt bifall skall förvandla oss till kreatur!”

Annons
X

Orsaken är väl helt enkelt att vi tycker om att berusa oss, många bara ibland och med måtta, andra ständigt och långt bortom sans och vett. Man talar sällan om de positiva sidorna av ruset, men funnes de inte där skulle vi inte dricka. Vare sig man vill luta sig mot sociala, psykologiska eller biologiska förklaringar finns alltid det individuella valet att dricka. Eftersom livet är som det är framstår alkoholen för många som en möjlighet till paus eller som en flyktväg. Dess förmåga att låta oss leva i nuet och föra det förflutna och morgondagen ur fokus ska inte underskattas.

Att alkohol så ofta har en betydande roll och får ge must och färg också i film och litteratur är inte att undra på, särskilt som författare hör till de yrkesgrupper där man finner påfallande många drinkare för vilka alkoholen till stor del har präglat deras liv. Kanske har det att göra med skaparvånda, prestationsstress eller att det är ett ensamt arbete med svag social kontroll. Men att alkoholen skulle skapa förutsättningar för skrivande verkar inte troligt. Den före detta alkoholisten Stephen King skriver i sin självbiografi att många författare skriver och dricker, men klarar av att skriva trots alkoholen, inte på grund av den.

Kända författares drickande kommer med tiden gärna att svepas i ett romantiskt skimmer, även om det fått tragiska konsekvenser. F Scott Fitz­gerald, Dorothy Parker, Jean Rhys, Jack London, Raymond Carver, Kingsley Amis och John Cheever är bara några exempel, och alla dessa medverkar i antologin ”Shaken and stirred: Intoxicating stories” (Alfred A Knopf). Redaktören Diana Secker Tesdell har blandat en mastig cocktail med alkoholrelaterade historier – noveller och utdrag ur romaner – med många ingredienser, från Charles Dickens och Mark Twain till Doris Lessing och Alice Munro. Här ingår också exempelvis Roald Dahl, P G Wodehouse och Samuel Beckett. Majoriteten är anglosaxiska författare, men undantag finns, som Guy de Maupassant, Vladimir Nabokov och Colette. Av bokens 27 texter är sju författade av kvinnor.

Det finns åtskilliga svenska författare vars liv och verk starkt påverkats av alkoholen. Lars Forssell, P O Enquist, Gunnar Ekelöf och Anderz Harning är bara några exempel, men till skillnad från somliga av sina anglosaxiska kolleger har deras drickande inte romantiserats. Vi känner till att Hemingway drack mojitos på La Bodeguita del Medio i Havanna, att Oscar Wilde var svår på absint, att Charles Bukowski föredrog en boilermaker (whisky och öl) och att paret Fitzgerald gärna beställde gin rickey. Men vad drack Anderz Harning? Vad föredrog P O Enquist under sina mörkaste kvällar?

Diana Secker Tesdell måtte vara en mycket beläst kvinna. Här har hon gått på drinkjakt i de senaste två hundra årens litteratur, vilket säkert var ett digert arbete. Men boken är bara den senaste i en lång rad av tema­antologier som hon sammanställt. ­Andra volymer i serien behandlar till exempel havet, kärleken, hundar, föräldraskap, New York och godnattsagor.

Den här sortens samlingar kan ibland ge intryck av att vara ett slags snabblitteratur för den som vill kunna referera till författarskap utan att ha läst böckerna, ungefär som att svänga sig med citat för att antyda bildning, men här ger blandningen flera intressanta exempel på hur alkoholen, ruset och efterverkningarna beskrivs i fiktionen.

I åtskilliga texter finns drag av champagnegalopp och alkoholromantik besläktad med den gåtfulla komik som vidlåder gruvliga baksmällehistorier, eller som kan framkallas av något så banalt som en klirrande Systembolagskasse på ett svenskt kontor. Men här finns också täta stråk av det mörker och den misär, den avgrund som ofta öppnar sig bakom en glättig, dry martini-gnistrande yta.

Man kan förundras över hur mycket somliga av de alkoholiserade författarna producerade trots ett drickande som i exempelvis John Cheevers fall var kroniskt i över fyrtio år. Hans novell ”The swimmer”, publicerad i The New Yorker 1964 och filmatiserad 1968 med Burt Lancaster i huvudrollen, skildrar en man som lämnar ett poolparty i ett välbärgat villaområde i avsikt att via traktens simbassänger ta sig tillbaka till sitt eget hus. Under den långa och märkliga simturen, och konfrontationerna med människor han möter, står det allt mer klart att hans minne och verklighetsuppfattning sviktar betänkligt. ”The swimmer” kan läsas som en metafor för ett alkoholistliv av minnesluckor, förnekanden och svek, och dess final i förlust, ruelse och ensamhet.

Också F Scott Fitzgeralds bidrag, ”The cut-glass bowl”, är en mörk historia, ett slags stiliserad skräckskildring av inskränkt och förljuget medelklassliv underblåst av katastrofalt ”sällskapsdrickande”. Författaren dog vid bara 44 års ålder efter ett liv impregnerat av sprit. Han tyckte sig under en tid ha fått bukt med missbruket genom att inte räkna öl som alkohol; i stället för gin kunde han dricka tjugo flaskor öl om dagen och ansåg då att problemet var ur världen.

Den bland de medverkande författarna som drivit den bornerade alkoholromantiken längst är Kingsley Amis. Med böcker som ”Everyday drinking” och uttalanden av typen att ”mat är de drickande klassernas förbannelse” och att det grundläggande kravet på en bantningsdiet är att man inte ska behöva minska sitt alkoholintag det minsta, låter han drickandet och berusningen bli ett slags plattform i tillvaron. Utdraget ur hans debutroman ”Lucky Jim” från 1954 är en, inom citationstecken, humoristisk bakfylleskildring om vådan av sängrökning. Här kan man upptäcka att Hasse och Tage på sin tid lånade några rader från Amis till sketchen ”Baksmälleexperten Napoleon Lindeman” i revyn ”Lådan” 1966-67, där denne förklarar att munnen dagen efter det överdrivna festandet smakar som om den använts som avträde av något nattligt djur.

Skildringarna i boken rör såväl tonåringars första, prövande klunkar som vinkännares analyser, vilda fester och grava alkoholisters tvångsmässiga drickande. Miljöerna är bland annat parisiska kaféer, jazzklubbar, vägkanter, hotell, New York-barer, förbudstidens speakeasies, alkoholisthem och grillpartyn.

Charles Jacksons bidrag är saxat ur hans självbiografiska roman ”The lost weekend” från 1944 och beskriver bland annat hur alkoholen alstrar både ångest och litterära uppslag. Dorothy Parker, medlem av det legendariska Runda bordet av Algonquin Hotel i New York, representeras med bagatellen ”You were perfectly fine”, om en man som under ruset har friat till en kvinna utan att kunna minnas det nästa dag. Roald Dahls ”Taste” är inte så sadistisk som många av hans andra noveller, utan en drift med vinsnobberi och blommig terminologi, där en kännare slår vad med värden om hans dotters hand att han kan avgöra exakt från vilken gård det ovanliga middagsvinet kommer. Alice Munro låter en oskuldsfull barnvakt häva i sig whisky, vilket får ödesdigra konsekvenser, medan Robert Coover i ”Going for a beer” effektivt och med överraskande berättarteknik målar upp en dystopi inifrån en alkoholskadad hjärna. Efter att ha läst den får frasen ”gå ut och ta en öl” fler dimensioner.

Colette, vars fullständiga namn var Sidoní Gabrielle Colette, började som varietéartist och publicerade sina första böcker under makens namn innan hon småningom blev författare i egen rätt. Hennes novell ”Clouks fling”, liksom Joy Williams ”Craving”, är en tragisk berättelse om par för vilka alkoholen har blivit det enda och ständigt närvarande skyddet mot olycka, leda och livslögn.
Antologin skulle ha kunnat bli en uppsluppen och skygglappsförsedd lovsång till ruset och drickandet, men här finns så många exempel på dess mörka konsekvenser, omedelbara och för livet, att den snarast har en tillnyktrande effekt. Dagen efter kanske inte bara kommer med kopparslagare och törst, utan med en veritabel mardröm.

Den som vill ännu djupare ner i litterära skildringar av alkoholens inferno kan vända sig till Hans Falladas ”På livstid”. Där driver han supandet till nattsvart ytterlighet, och han skrev utifrån egna, mycket dyrköpta erfarenheter.

Annons

Ernest Hemingway på Plaza del Castillo under San Fermin-festivalen i Pamplona 1959.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X