Annons

En civilisation byggd på bilder

Olika syn på avbildandet har lett till blodiga uppgörelser inom kristenheten. I dag går skiljelinjen vad gäller bilder mellan islam och och en västvärld där bildskapandet är allestädes närvarande. Familjefesten och semesterresan kan knappast längre tänkas utan en ström av fotografier.

Under strecket
Publicerad

När bildtelefonen introducerades trodde många att något så dumt skulle ingen vilja ha. Men det visade sig att vårt behov av bilder är gränslöst. Så är också vår civilisation besatt av bilder. Bilden var en gång till och med dess kännemärke och ett vapen mot de otrogna. Blodiga slag har utkämpats om bildens vara eller icke vara. När bilderna av Saddam Hussein förstördes i Bagdad var det inte bara symbolen för en förhatlig regim som förstördes. Det var också, enligt muslimskt sätt att se, ett obscent missbruk av bilden som stävjades. Det ursprungligen sekulära Baathpartiets ymniga bruk av bilder var en förolämpning mot förbudet att avbilda Guds skapelse, lika kränkande som att slita slöjan av en kvinna. En östlig linje som fördömer bilden står i Mellanöstern nu åter mot en västlig, som är besatt av bilden. Ett konsthistoriskt gräl har under de senaste åren väckts kring frågan om vissa konstnärer i det förflutna använt sig av en så kallad camera obscura eller inte när de skapade sina tavlor. Särskilt livlig har diskussionen varit om Vermeers berömda målningar, som nästan alla tycks ha tillkommit i hans ateljé i Delft. De allra flesta visar också samma rum, med en karta hängande på väggen och ljuset fallande in genom de blyinfattade fönstren till vänster. Konsthistorikern Philip Steadman ansåg sig till och med kunna mäta upp rummets dimensioner genom att projicera tavlorna ”baklänges” in i en tänkt camera obscura. Hans ”Vermeer”s Camera” blev en hett diskuterad bok i fjol. Samtidigt kastade sig också konstnären David Hockney in i diskussionen. Också han ställde sig på deras sida som hävdar att äldre konstnärer använde camera obscura. Men diskussionen missar kanske poängen. Den som en gång har vaknat i ett sovrum, med en neddragen rullgardin med ett hål i, har kanske också sett en projektion av landskapet utanför fönstret upp och ner på väggen. Särskilt vanlig måste upplevelsen ha varit i slutet av medeltiden när fönster började bli vanliga på byggnader. Däremot dröjde det längre innan glasrutor blev vanliga. I stället hade fönstren träluckor. Hur lätt hänt var det då inte att morgonsolen tittade in genom ett hål och gav sin projektion av landskapet utanför. Camera obscura, det mörka rummet, var nog inte en specialitet för enbart konstnärer, de flesta torde ha sett effekten. Efter hand konstruerades med hjälp av linser allt bättre kameror. Frågan om huruvida konstnärerna använde dem för att direkt rita av den projicerade bilden missar egentligen kärnan. Det viktiga är att ha sett en projektion av en tredimensionell verklighet på en plan yta! För renässansens vakna observatörer bland konstnärerna var därmed föreställningen om bilden, vanligtvis i form av en fyrkant, fast i sinnet. Just så, tänkte man och tänker de flesta av oss utan att reflektera över det, ser själva verkligheten ut, det vill säga som en tvådimensionell rektangulär tavla. När en del av världen projiceras på ett fyrkantigt plan sträcker sig också perspektivets linjer mot en punkt som förefaller ligga bakom bilden. Likaså framgår det tydligt att figurer nära betraktaren på planet ter sig större än de längre bort.

Annons

Trivialt? Inte alls! Den fyrkantiga bilden, har vi lärt oss, låter oupphörligen representera den visuella verkligheten i alla typer av medier, från tidningen till datorskärmen. Men så skådar vi inte alls världen omkring oss. I själva verket ser vi - när vi inte betraktar bilder - snarare en tunnel framför oss. En fläck i mitten av vårt synfält är vid ett givet tillfälle skarp, Den fokuserade ovalen framför oss har suddiga kanter som går över i tunnelns suddiga sidor. Dessutom vandrar vår blick hela tiden och den fokuserade liggande ovalen framför oss rör sig som skenet av en strålkastare omkring oss med den medvetna upplevelsen som ljuskälla. Försök att efterlikna vårt verkliga sätt att se hör efter renässansen till ovanligheterna. Endast en mycket speciell konstriktning, barockepokens takmålningar, närmade sig ögats reella perception. Ett av genrens mästerverk, det märkliga taket till jesuiternas Sant”Ignazio i Rom, låter oss se rakt upp i himlen. Från taklisternas skockade änglar och moln öppnar sig allt högre och högre rymder och allra längst upp strålar det himmelska ljuset. Genom sin storlek tvingar takmålningen oss att vandra med blicken tills vi når mitten. I synfältets kanter blir då också målningens sidor oskarpa. Vi upplever något som påminner om vårt normala tunnelseende. Den effekt som dessa barocka takmålningar skapade fick sällan efterföljd i bilder som kunde betraktas i det vanliga horisontella tillståndet. I vår tid har vi dock en motsvarighet: Imax-biografens välvda jättebild. Där sitter vi och betraktar framför oss ett jättelikt valv där bilden projiceras. Imax-biografernas dragningskraft ligger i att de förmedlar en bildupplevelse som betydligt mer påminner om vårt sätt att se än den som vi vanligen upplever i den fyrkantiga plana bildens diktatur. På intet sätt ser vi ett fyrkantigt plan framför oss. Men med den fyrkantiga bildens välde som råder i vår civilisation har vi lärt oss att inbilla oss att verkligheten är en plan fyrkant. Verkligheten har blivit ett motiv. Detta sätt att se var länge förbehållet konstnärer och den bildade elit som hade målningar omkring sig. Bilden och verkligheten kom att leva i en märklig växelverkan. Det mest bisarra exemplet var Claude Lorrains fantasilandskap som från 1600-talets Frankrike blev förebilder för det engelska 1700-talets herremän, som lät trädgårdsarkitekter som Capability Brown förvandla landskapet kring sina slott. Hur måleriska parkerna än framstod så gick det inte att göra så mycket åt färgerna. Torpare och statare kördes iväg från den närmaste milen kring slotten för att parklandskapet skulle ges sitt rätta bukoliska, av odling ostörda, utseende. Om de vågade sig tillbaka för att tjuvtitta från någon omsorgsfullt planerad lund, kunde de stjäla en glimt av vitklädda och vitpudrade ståndspersoner, som betraktade de nyanlagda parkerna genom sina Lorraineglas. Ett Lorraineglas var en träram med gult glas, i ton av patinerad fernissa, som man höll i ett handtag som en lornjett framför sig för att landskapet skulle kunna ses som en tavla. Men det var länge sedan det var ett privilegium att betrakta världen som en bild. Resor till främmande platser blir till fotosafaris där vi ser vad vi besökt i lugn och ro först när vi i soffan sitter med våra bilder. Bilden av en människa kan bli till en ikon. Med filmen och massmediernas alltmer verklighetsnära foton började människan och hennes bild att utöva en märklig växelverkan. Hitler och Stalin framstod främst genom bilder. Även demokratiska politiker blev fångna i sina bilder. Som svar på diktatorernas framgångsrika ikoner blev även Winston Churchill fången i sin bild med den lustiga hatten, cigarren och v-tecknet. Under världskriget blev det hans uppgift att reproducera denna ikon. En av de första politiker som medvetet använde sig av bilden just för att bli en ikon var Napoleon. Vid de tillfällen då han framträdde i historiska situationer som han visste skulle resultera i bilder var han noga med att bära den karakteristiska hatten och grå rocken. Han var också noga med att uppmuntra konstnärer att producera tavlor som visades mot betalning under show-artade former. Den offentliga bildvisningen var en föregångare till journalfilmen och sedermera tv:n.

Annons
Annons
Annons