En brobyggare mellan inre och yttre världar
Galenskap, ensamhet, stumhet och död var återkommande motiv i Janet Frames böcker, men också språket som en frälsande trollmakt. När nu hennes fyra första romaner kommer på svenska ges viktiga pusselbitar till ett säreget författarskap.
J
ag ska skriva om farans årstid. Jag lades in på sjukhus för att en stor spricka öppnades i isflaket mellan mig och de andra männi
skor jag såg glida iväg med sin värld över ett violblått hav där hammarhajar i tropisk frid simmade bredvid sälar och isbjörnar. Jag var ensam på isen.
Så skriver
Janet Frame i den självbiografiska romanen ”Ansikten i vattnet” (1961, på svenska 1997), som handlar om hennes sjukdom och åren på olika mentalsjukhus där hon felaktigt diagnostiserades som schizofren och med knapp nöd undgick lobotomi. Berättelsen om hur hon räddades är närmast hollywoodsk – några dagar före det planerade ingreppet tilldelades hennes debutbok, novellsamlingen ”The lagoon”, ett litterärt pris och en läkare avlyste operationen.