Annons
X
Annons
X

En bra dikt ska göra ont

Poeten Bruno K Öijer är tillbaka, efter sju år, med ny bok och ny turné, men med samma allvar som tidigare. Han söker sanningen, känner smärtan och sorgen – och oroar sig för civilisationen: –Vi lever i en kultur som förnedrar oss.

Vi dricker kaffe och äter choklad i ett varuhus för kontorsmöbler, Bruno K Öijer och jag. Sofforna är gigantiska, lamporna liknar rymdskepp och utanför de höga fönstren dånar tung trafik förbi, under det att vi talar om poetens första bok på sju år, efter den lovordade Dimman av allt.

Det är mycket kontroll kring Öijer, som att han inte vill träffas på förlaget, och inte på dagen, utan på kvällen, plus att han propsar på att få läsa intervjun i förväg, samt se fotona.

På soffbordet ligger den nya diktsamlingen, Svart som silver. Omslaget har gjorts av hans hust­ru, konstnären Maya Eizin Öijer, men det krävdes över 30 versioner innan hon och författaren blev nöjda.

–Maya och jag kan verkligen skälla på varandra, och ingen av oss kompromissar. Där har du förutsättningarna för vårt samarbete.

Vad är så viktigt?

–Helheten förstås. Precis allt måste vara av hög kvalitet, och måste helt stämma överens med innehållet, svarar han och drar ömt och långsamt med handflatan över omslaget.

–Ser du att det är ett tjockt tuschstreck, en enda lång sammanhållen rörelse, uppförstorad, och den börjar och slutar på flikarna på insidan, förklarar han och öppnar boken.

Hans dikter har med åren blivit allt mer avskalade och rena, och han har för länge sedan slutat använda skiljetecken, ”som ju bara ser ut som smuts på sidan”. Komman och punkter bär han ingen särskild aversion emot, förklarar han, men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ”se vad jag kan”.

–Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det.

Förutom kontroll finns där ett stort allvar, både under intervjun och i boken, och det framstår som passionerat och allomfattande. Inget kallprat, inga inledningar, utan pang på det väsentliga, det för alla lika, som döden, sorgen, smärtan och kärleken.

Fast en dikt ställer sig aningen utanför allvaret, den allra sista, där Öijer gör narr av de många epitet som han har erhållit under en lång och växlande karriär.

En tonårsflicka får sista ordet. Hon förklarar att ”han har bara skrivit en enda dikt/och den handlar om förlorad kärlek”, och avslutar sedan boken med att säga ”och ni kan fortsätta/ni kan fortsätta att bygga er tron/han kommer aldrig att sitta där/aldrig”.

–Efter Dimman av allt kände jag mig nästan ihjälkramad. Sådant är farligt. Det gäller ju att stå fri.

Just det har varit extra viktigt, ända sedan debuten 1973. När han fick sitt första stipendium, av Bonniers, delade han ut 4000 kronor på en tunnelbaneperrong, och glömde därefter de resterande 2000 i en telefonkiosk.

–Det var mycket enkelt: Jag ville inte känna mig köpt.

I en intervju i samband med förra boken hoppades han kunna belöna sig, och lägga sig i en imaginär hängmatta och bara känna sig stolt.

Så blev det inte. Kanske för att han tar sitt diktarkall på fullaste allvar. Uppdraget är att försöka ”vrida samtiden rätt”, för vi lever i en kultur som förnedrar människorna, och vi befinner oss ”i slutet på en ond saga”.

Istället skrev han nästan dagligen fram till mars 2007, då han erfor en inre explosion, ett kraftigt flöde, och från den tidpunkten börjar han arbeta med Svart som silver.

Vad som ska hända med det han skrev dessförinnan vet han ännu inte. Kanske bränner han alltihop i kakelugnen, som han gjorde med de 100 dikter som blev över efter Dimman av allt.

–De hade bara hållit mig kvar. Man måste våga börja om, från nollpunkten.

Hur vet du att en dikt är klar?

–Om det gör riktigt ont när jag läser den högt inom mig, om både kropp och psyke reagerar, då har jag nått ända fram.

Jag ber honom välja ut och läsa något från den nya samlingen, och det gör han gärna:

–Stormen/fällde allt i sin väg/det var en bra storm/en fantastisk storm/hade vindar med orkanstyrka/och var värd all beundran/den struntade i det mesta/var sej själv nog/kastade sitt människonamn/rakt ut i havet.

Han läser med koncentration och djup inlevelse, under det att rusningstrafiken tätnar utanför fönstren.

–Jag vet inte riktigt varför den är så bra. Kanske för att den handlar om så mycket mer än en storm, om en av de många krafter som vi inbillar oss att vi kan rå på, genom att ge dem namn, ge dem mänskliga förtecken.

Hur blev du först intresserad av litteratur?

–Vi hade inga böcker hemma, förutom Varghunden och Skriet från vildmarken av Jack London, men det fanns ett bra skolbibliotek. Utan det hade det nog gått riktigt illa för mig, och där hittade jag Äcklet av Sartre och några diktböcker av Södergran.

Och om du inte hade blivit poet?

–Bankrånare eller skogvaktare.

Till sist undrar jag vad bokstaven K står för i hans namn.

–Bruno Öijer, du hör väl själv, det måste in en konsonant emellan, så jag la till bokstaven K när jag gick i sexan. Det var begynnelsebokstaven i mitt mellannamn, Kenneth, som jag alltid har stått helt främmande för.

–Senare ändrade jag det till Keats, och jag besöker alltid hans grav när jag är i Rom, och självklart stannar jag också vid Shelleys som ligger i närheten. Begravningsplatsen är berömd för sina kringströvande katter, och en gång i tiden hade jag två stycken. De var tvillingsjälar, och jag döpte dem till Keats och Shelley.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X