Recension

Mina vännerEn bokpärla om den mest patetiska romanfiguren

Det är faktiskt inte helt otänkbart att Victor Bâton – i hård konkurrens med Michel Houellebecqs huvudpersoner – är den franska litteraturens ensammaste, mest ömkansvärda och patetiska romanfigur.

Under strecket
Publicerad
Det som Emmanuel Bove så naket och rörande skildrar är den rena ensamheten. En ensamhet som bara är sorglig och hemsk.

Det som Emmanuel Bove så naket och rörande skildrar är den rena ensamheten. En ensamhet som bara är sorglig och hemsk.

Foto: Larsen, Håkon Mosvold / TT NYHETSBYRÅN
Annons

Jagberättaren i Emmanuel Boves moderna klassiker ”Mina vänner” från 1924 är en förtidspensionerad krigsinvalid och dagdrivare i mellankrigstidens Paris: en man utan egenskaper, utan sammanhang och, framför allt, utan vänner. Han ägnar sina dagar åt att promenera längs Seine, hoppa på spårvagnar och hänga läpp på billiga ölkaféer, i hopp om att någon ska börja prata med honom, vilket aldrig händer. Och om det ändå händer blir han ofelbart blyg, ursäktar sig och smiter undan. På kvällarna återvänder han till sitt loppbitna hyresrum och gråter sig till sömns med bittra tårar.

Den ofrivilliga ensamheten plågar honom och Victor försöker med alla medel göra världen uppmärksam på sin olycka: ”att väcka medlidande har alltid tilltalat mig”. Han går med böjt huvud och tunga steg, och om han möter en vacker kvinna ser han på henne så melankoliskt att hon inte kan ta miste på hans behov av kärlek. I sina mer teatraliska stunder slår han händerna för ansiktet och låtsas gråta så fort någon närmar sig. Han är rent av på vippen att kasta sig i floden, ”bara för att verka trovärdig”.

Annons
Annons
Annons