Recension

Walters dotterEn av Portugals mest intressanta författare

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är som bekant dåliga tider och bland mycket annat kan finnas oro för översättningslitteraturens framtid. Förlagen verkar alltmer ovilliga att introducera författarskap och sedan följa dem kontinuerligt. Och när man satsar på att introducera någon spännande utländsk författare så synes mig det ofta ske med vänster hand. Som när Brombergs tacknämligt nog låtit översätta en roman av Lídia Jorge (född 1946), en av Portugals intressantaste författare, som gott kan jämföras med de två internationellt mer bekanta Saramago och Lobo Antunes. Walters dotter (varför inte behålla originalbetydelsen ”Lidelsernas dal”?) utkom 1998 och belönades med det prestigefyllda Dom Diniz Prize året efter. Det är ungefär allt förlaget låter oss veta. Man har dessutom inte gjort sig omaket att skriva en baksidestext utan har istället placerat en sida ur romanen där.
Det finns emellertid mycket intressant att förtälja om detta rika författarskap. Jorge debuterade 1980 med ”OÕ dia dos Prodígios” och redan här återfanns den stil, de tekniker och flera av de teman som hon skulle komma att fortsätta att utveckla, inte minst i stormästaren Faulkners anda. I en allegorisk form möter vi landsbygden i hennes hemtrakt Algarve och en åldrig social, ekonomisk och politisk struktur som på ett smärtsamt sätt konfronteras med ett Portugal som glider, tvingas, kastas in i en europeisk modernitet där gamla värden, inte alla av sympatiskt slag, smulas sönder utan att nya kommer till, förutom dyrkan av tingen och rikedomen. I det stängda landsbygdssamhället breder tomheten och vilsenheten ut sig: man lever mellan det förflutna och samtiden. Detta djuplodande i den portugisiska identiteten är ju något som inte minst Lobo Antunes frenetiskt uppehåller sig vid.
I ”O Cais das Merendas” (1982) fortsätter Jorge, beledsagad av sin virtuosa stil och teknik där röster och kronologi blandas i ett kollektivt mönster, att gestalta problemen kring motsättningen mellan portugisiskt förflutet och en ofta påtvingad modernitet. Här möter vi bland annat före detta bönder i det numera ack så hårdexploaterade Algarve som funnit en lukrativ utkomst inom turistservice och -näring. Sin portugisiska identitet med dess på gott och ont konservativa värderingar har de avklätt sig. Istället har de lärt sig att imitera de rika turisterna och tillägnat sig deras rikedomsinsignier. Liksom Lobo Antunes finner hon ingen tröst i det förflutnas värden och sociala strukturer (patriarkalism, proto-feodalism etc) men kan heller inte älska den nyrika materialismens kattguldsglimrande värld.
År 1970 bodde Jorge i Moçambique. Det vidrigt grymma kolonialkriget rasade och skapade ett trauma som 1974 års revolution ännu inte kunnat läka och som intill besatthet skildrats i litteraturen. I ”A Costa dos murmûrios” (1988) skildrar hon, återigen i likhet med Lobo Antunes, utifrån egna erfarenheter ett kolonialvälde i det sjaskigaste förfall (tiden är 60-70-tal), en anakronism berövad all (visserligen falsk) storhet. Huvudpersonen är en kvinna gift med en officer och kring hennes kluvenhet och hennes alltmer söndertrasade känslor kretsar handlingen i en förvirringens och de drastiska uppbrottens tid.

Annons

Jorges djupborrande i konflikten mellan det gamla och det nya Portugal fortsätter i ”O Jardin sem Limites” (1995) där en liten arkaisk by får symbolisera det Portugal som försvinner medan Lissabon är det nya EU-Metropolis där nya pengar och nya värden ersätter gamla medan identiterna darrar som löv på ett oktoberträd. Det är obarmhärtigt och lysande skildrat.
I ”Walters dotter”, som blev en jätteframgång i Portugal, fortsätter Jorge sin intensiva brottning med frågorna kring motsättningar mellan det arkaiska och det moderna, mellan det förflutnas närvaro och det modernas både konstruktiva och raserande krafter. Här flätas således en rad teman från hennes tidigare böcker samman. Liksom flera gånger förr står en gård på landsbygden i Algarve i centrum, patriarkaliskt styrd av den viljestarke Francisco Dias, vars alla ideal om arbete, sparsamhet, familjeband och jordbruk ligger i det förgångna. Där Jorge öppnar med ett slags fragmentarisk ouvertyr i januari 1963 som visar sig innehålla ledmotiv vilka sedan varieras romanen igenom, är det förgångna verkligen förgånget, närvarande blott som ett spöke hos den påträngande moderna världen. Fem av de sex barnen har emigrerat till USA och Latinamerika med sina familjer; kvar att sköta ett allt olönsammare jordbruk är den lätt handikappade sonen Custódio och hans hustru Maria Ema. Det stora huset är nästan tomt, så när som på dessa och Custódios och Maria Emas barn. Än en gång står det stora, förfallande huset som en bärande symbol i modern portugisisk litteratur, och inte bara i den: i nästan all litteratur som rör sig i gränslandet mellan ett, låt oss säga, ”halvfeodalt” förflutet och en modern allt mer rationell och marknadsmässig kultur och ekonomi finns dessa stora, ödsliga hus där bittra patriarker ruvar - Lobo Antunes, givetvis, Faulkner, en lång rad latinamerikaner.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons