En av idrottsårets roligaste överraskningar

Under strecket
Publicerad
Annons

Alltför sällan har Mathias uppnått de resultat hans talang antytt.
just nu | Svensk längdskidåkning
Tänk om det i alla fall finns en framtid för längdskidåkningen! Det är kanske för tidigt att vända denna fina gamla nationalsport ryggen?
Den har varit nere för räkning, efter två raka stora dopingskandaler i Lahtis och Salt Lake City. Fortfarande står längdåkningen på ostadiga ben. En ny dopingsmäll denna vinter, vid VM i Val de Fiemme i februari, skulle kunna få ödesdigra konsekvenser - en stor sport skulle riskera att dö på elitnivå. Vem vill sponsra ett aldrig vikande elände?
Den internationella skidåkningen befinner sig i ett slags nådatid. Klarar man krisen denna vinter, då dopingtesterna kommer att vara fler och mer skärpta än någonsin förr, ökar hoppet.
Lite gott har det onda trots all bedrövelse fört med sig. Längdåkningen har av tradition dominerats av enstaka gestalter, så kallade skidkungar, som vunnit allt eller nästan allt. Redan utökningen av tävlingsprogrammet (två stilar, sprintcup)
försvårade uppkomsten av dominanter och för tillfället är skidtronen vakant. Av de fyra senaste fenomenen gav Björn Dählie upp på grund av ryggproblem, Per Elofsson har varit sjuk, medan Mika Myllylä och Johann Mühlegg gjorde bort sig själva genom doping.
Detta har öppnat marknaden, vilket understrukits av resultaten i den skidvärldscup som ännu är säsongsung. Den norska hegemonin på herrsidan tycks åtminstone tillfälligt ha försvunnit. I Kiruna nyligen dominerade kontinentala åkare på ett tidigare oanat sätt och trenden sveks inte i Davos som på lördagen gynnades av ett strålande vinterväder, i högsta Jenny Nyström-klass. De många som fortfarande intensivt följer skidsporten får vänja sig med att namn som Vincent Vittoz, Fulvio Valbusa, Pietro Piller Cottrer, Lukas Bauer och Markus Hasler blandar sig i toppstriderna.
Samt naturligtvis Mathias Fredriksson, som nu kom med en av ett fantastiskt idrottsårs roligaste överraskningar!
Det såg ju inte så roligt ut i Kiruna häromveckan. Per Elofsson hade
förvarnat om en svag säsongstart och den traditionella förhandsoptimismen om de övriga svenskarna hade som vanligt slagit slint. Vi såg ut att gå mot en svensk skidvinter, liknande de som rådde mellan Torgny Mogren 1993 och Per Elofsson 2001, längdåkningens två senaste bragdmedaljörer.
Men det kan uppenbarligen bli en annorlunda och riktigt rolig säsong, bortsett från den onödigt murriga och anonyma landslagsdräkten.

Annons

Mathias Fredriksson har kämpat i åratal, men alltför sällan uppnått de resultat hans talang antytt. VM-silvret, efter Elofsson, i Lahtis 2001 var en underbar uppmuntran, men karriären satte aldrig den nya fart som omgivningen hoppades på.
Kanske lossnar det nu i stället, i varje fall om lördagens 15 km i Davos får vara värdemätare. Mathias, som ibland kan starta lite väl avvaktande, hade nu full kontroll över utvecklingen och gynnades uppenbarligen av ett perfekt glid. Även svenska vallaexperter kan få in fullträffar!
Striden mot årets franska sensation, Vincent Vittoz, hade blivit
klassisk om den ägt rum i VM eller OS. Sekunder plockades in, tappades och återhämtades på ett sätt som efterhand satte det övriga fältet ur spel. Få åker lika kraftfullt som Mathias Fredriksson när toppformen infinner sig. Nu var han suverän utför, men också rasande stark uppför. Vilken frenesi i armar och ben!
Luckan efter Elofsson får allt Per fylla själv, men nog måste Mathias insatser inspirera när 2001 års skidkung hårdtränar i ensamheten. Samtidigt lyfts lite av bördan av förväntningar bort. Det är mycket nyttigt med chansspridning inför stora mästerskap.
Därför är det trevligt med Jenny Olssons färska framgångar. Hon tycks vara på väg in i den seedade gruppen och eftersom en frisk Lina Andersson så småningom antagligen är starkare, ser det ovanligt bra ut även för de svenska skiddamerna.
Om det nu är tillåtet att vara optimist när det gäller längdskidåkning. Låt oss försöka.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons