Annons
Recension

Mot ännu en sommar En av Frames bästa

VILSE I VÄRLDEN I romanen ”Mot ännu en sommar” skildrar Janet Frame sin upplevelse av att sakna mänsklig baskunskap i mötet med vänner. Det är en alldeles fantastisk bok om oförmåga och förmåga, skriver Ellen Mattson.

Publicerad

”Mot ännu en sommar” skrevs 1963 men ansågs för privat för utgivning. Det var Janet Frames eget beslut att låta manuset vila. Vid den här tiden var Frame en etablerad författare, efter sju år i Europa på väg att återvända till hemlandet Nya Zeeland; hon hade gjort sig kvitt den schizofrenidiagnos som klistrats på henne i ungdomen och hade i ”Faces in the Water” (”Ansikten i vattnet”, 1997) redan skildrat sina år på mentalsjukhus och hur hon med knapp marginal räddats från lobotomi. Ändå betraktade hon ”Mot ännu en sommar” som så personlig att den inte kunde visas för världen. På 80-talet skulle hon skriva den självbiografiska trilogi om sin barndom, ungdom, sjukdom och väg till författarskapet som gjorde henne världskänd, men ”Mot ännu en sommar” förblev stängd för allmänheten. Så är den också en bekännelsebok som säger: detta är jag, så här fungerar jag, det här är vad jag tänker på medan ni talar med mig, jag har så svårt att leva i världen att ingen bör veta om det.

För de människor som kände Frame var det möjligen bättre att inte ha tillgång till denna psykologiska manual, och kanske var det på dem hon tänkte. Inte på sig själv, utan på de andra.

Annons
Annons
Annons
Annons