Annons
X
Annons
X

”En anpassad kristen tro blir bara otydlig”

Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men ­föreställningar om reinkarnation hör inte hemma i kristen tro. Det skriver biskop Martin Modéus i ett svar till Bengt Wadensjö.

[object Object]
Martin Modéus skriver om den kristna synen på människovärdet som hänger ihop med att hon är unik som hon är, här och nu. Foto: Emanuel Eriksson

REPLIK | REINKARNATION

Den pensionerade biskopen Bengt Wadensjö har i en debattartikel på julafton antytt att ett antal tros­föreställningar, främst reinkarnation, numera skulle gå att betrakta som delar av kristen tro: ”reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet”, skriver han.

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle, och vi är många som arbetar för respekt och tolerans mot människor av annan tro än den egna. Den viktigaste utgångspunkten i dialogen mellan människor av olika tro är att man vet vad man står för. Annars blir man ointressant som samtalspartner. Den väg ­Wadensjö antyder, att anpassa kristen tro efter en tänkt folkuppfattning, leder till en otydlig form­löshet.

Diskussionen försvåras av att Wadensjös ­beskrivningar av reinkarnation är förenklade och delvis sammanblandade med andra företeelser som inte har något med reinkarnation att göra. Det jag bemöter i denna artikel är det som framtonar
i Wadensjös text, inte de nyanserade teologiska ­perspektiv som olika världsreligioner bär.

Annons
X

Först av allt: Wadensjö har fel om Jesus. ”Det finns flera belägg i Nya testamentet som bara kan tolkas som att Jesus räknade med reinkarnationen”, skriver han. Att hävda att exemplen ”bara” går att tolka på detta sätt framstår redan vid en enkel läsning som ett övergrepp på bibeltexterna. I själva verket finns det inga belägg alls för att Jesus skulle ha
haft en sådan tro. Tvärtom finns ett otal ställen
i evangelierna som utesluter en tro på reinkarnation, en föreställning som är helt främmande för evangelierna.

Som en bakgrund för sina tankar tecknar ­Wadensjö en karikatyr av kristen tradition och predikan som tal om individuellt sonande av synder eller en dom över misstag. Men centrum i kyrkans förkunnelse handlar om tilliten till den Gud som skapat människan till gemenskap, om hoppet om en seger över all ondska, ett hopp som ger kraft till förändring här och nu, om Guds kärlek som söker upp utsatta och vilsegångna.

Wadensjö fortsätter: ”Tror man på en reinkarnation får det omfattande teologiska följdverkningar.” Här är vi överens, men följdverkningarna går långt utöver de som Wadensjö pekar på i sin artikel. Detta handlar inte bara om själens fortlevnad. Reinkarnationsläran går på tvärs mot mycket i kristen tro, bekännelse och lära. Några exempel:

För det första: Den kristna synen på människo­värdet hänger ihop med att människan är unik ­sådan som hon är, här och nu, som Guds avbild. Denna avbildlighet är inte bara en löst flygande ”själ” som kan ta diverse olika kroppar, utan en helhet av allt det som konstituerar en människa – kropp, själ och ande.

För det andra: Kristen tro har ett tydligt fokus här och nu, med en hög uppskattning av den fysiska, materiella värld Gud har skapat oss till. Det är detta liv som vi är skapade till. Sedan dör vi.

För det tredje: Kristen tro erbjuder, genom Jesus, befrielse av nåd, bortanför karmatänkandets mekaniska återförande av handlingarnas konsekvenser på människan.

För det fjärde: För evangelierna och kyrkans tro är tron på uppståndelsen, på segern över död och förgängelse, helt central. I den senantika miljön var det inte minst denna som omöjliggjorde tanken på en reinkarnation till och med för kyrkofadern ­Origenes som annars var beredd att pröva alla slags föreställningar.

Återfödelsetanken säger oss dock något viktigt om människans utsatthet i den moderna kulturen. Den ”västerländska, folkliga” innebörden i reinkarnation förefaller mest vara en dröm om en chans till. Kristen tro ger ett hoppfullt budskap om meningsfullheten i det liv Gud gett oss här. Denna tro berättar också om dödens allvar och om uppståndelsehoppet. Detta sammanfattas i Jesus som dog och uppstod för människan, mänskligheten och hela skapelsen.

Jag har den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp. Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men dessa trosföreställningar hör inte hemma i kristen tro. Om de skulle inkorporeras så skulle tron inte längre vara kristen. Däremot vill jag gärna samtala med människor av annan livsåskådning.

Religionsdialog lär mig att se både möjligheterna och svårigheterna i min egen tradition. Visst ­leder det till nytolkning, och det ska göra det. Den starkaste kyrkliga traditionen är faktiskt förändringen. Men förändringen har att göra med att förstå sitt arv på nya sätt, inte att kasta ut det. Den apostoliska trosbekännelsens ord om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv håller.

**Martin Modéus **

teol dr, biskop i Linköpings stift

Annons
Annons
X

Martin Modéus skriver om den kristna synen på människovärdet som hänger ihop med att hon är unik som hon är, här och nu.

Foto: Emanuel Eriksson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X