En annan Dagerman

Fransmännen kallar honom ”Nordens Rimbaud”, i Italien är Stig ­Dagerman ”Sveriges Camus”. En symbol för det svenska svårmodet, javisst. Men i samband med att några av hans mest älskade verk åter­utges höjs rösterna för att se bortom skrivkrampen, bortom självmordet.

Under strecket
Publicerad
Peter Järn i Stig Dagermans De dömdas ö på Moment Teater i Gubbängen. Stig Dagerman, bild från november 1950.

Peter Järn i Stig Dagermans De dömdas ö på Moment Teater i Gubbängen. Stig Dagerman, bild från november 1950.

Foto: MOMENT: TEATER, TORE FALK/SCANPIX
Annons

Det tog ju svenskarna 80 år att upptäcka att Strindberg hade humor, så det börjar väl bli dags för Dagerman nu. Man har stängt in honom i ett mörkt ångestrum, jag hoppas att han ska kunna läsas lite ljusare, säger teatermannen Pontus Stenshäll.

Det är Stig Dagermans svenska vår 2010. På uppmärksammade Moment:teater i Stockholmsförorten Gubbängen sätter Stenshäll upp en av de allmänt sett mest komplicerade Dagermantexterna, De dömdas ö. Samtidigt återutger Norstedts förlag två 40-talsklassiker, uppväxtskildringen Bränt barn och reportagesamlingen Tysk höst, med nyskrivna förord av PO Enquist respektive Elfriede Jelinek. I höst följs de av Dagermans debutroman Ormen (med förord av Siri Hustvedt) och De dömdas ö, som inleds av den franske Nobelpristagaren och Dagermanbeundraren Jean-Marie Gustave Le Clézio. Kan man tala om en renässans för Dagerman? Nja, säger litteraturvetaren Hans Sandberg och han borde veta – under 50-talet började han intressera sig för Dagerman på gymnasiet och sedan dess har han bland annat varit redaktör för de samlade skrifterna som gavs ut i början av 80-talet och jobbat med författarens korrespondens som kom i bokform 2002.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons