Annons

Martin Lagerholm:En andens ädla vilde som fascinerar och irriterar

Peter Handke.
Peter Handke. Foto: Laura Stevens/TT

Peter Handkes författarskap kan betraktas som ett försök att utplåna alla beprövade betraktelsesätt, för att i stället börja om från en ”andlig nollpunkt”. Texterna präglas även av en tydligt markerad civilisationskritik med udden riktad mot ett infantiliserat västerland. 

Publicerad

Ingeborg Bachmann poängterade en gång att österrikiska diktare som Franz Grillparzer, Hugo von Hofmannsthal, Rainer Maria Rilke, Karl Kraus och Robert Musil aldrig hade kunnat vara tyskar. Om Bachmann levt idag hade hon kunnat komplettera listan med namn som Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek, Marlene Streeruwitz och Ewald Palmetshofer. Att konsekvent göra det till något av en dygd att tjänstgöra som skarprättare eller skrattspegel mot gängse anspråk på sanningen och mot sakernas tillstånd i allmänhet, har hur som helst en lång och livaktig tradition i Österrike. 1900-talet uppvisar som sagt en imponerande rad av lysande litterära stjärnor, vars verksamheter med pennan närmast kan betecknas som subversiva. Och ändå skiljer sig Peter Handke (född 1942), 2019 års Nobelpristagare, från samtliga dessa genom att tidigt ha odlat andra litterära uttryck och intellektuella hållningar, och kanske i än högre grad beteckna sig som en fullblodig outsider, en munk hemmahörande i världen snarare än i nationen, och med faktiska och imaginära kontinenter som hemvist och arbetsmaterial. Som prosaist, dramatiker och essäist är det just i gränslandet mellan det  den föregivna verklighetens rituella representation och drömlandskapens problematiska frihet han befunnit sig. 

Möjligen är Handke en typisk österrikare i den meningen att han sedan decennier tillbaka levt i självvald exil, där han i likhet med både en rad diktande landsmän och sina båda romanfigurer, alter egot Gregor Keuschnig (”Den sanna känslans ögonblick”, 1975, och ”Mitt år i Ingenmansbukten”, 1994) och Don Juan (”Don Juan – hans egen berättelse”, 2004), uppehållit sig i utkanten av Paris. Men i ordets mest exklusiva bemärkelse är Handke en ”statslös” diktare, även om det Kärnten i södra Österrike där han föddes och växte upp och som med sin närhet till Slovenien och Italien än idag utmärks av sin mångspråkiga kultur och långa habsburgska historia, har en särskild plats i självbiografin. Men i övrigt får han nog betraktas som en andens ädle vilde, en sann Einzelgänger, som inte är lojal mot något annat än människan och hennes språk – inte heller med den legendariska litterära sammanslutningen Gruppe 47, som han knappt hann bli invald i innan han ställde till med provokativ oreda som i princip innebar dödsstöten för gruppen.

Annons
Annons
Annons