Annons

Erik Bergqvist:En allvarsman med glimten i ögat

Thomas Mann har ett rykte om sig som stram, asketisk, lagerkrönt kulturtysk med kylig apparition, men i flera av de mest centrala romanerna spelar ­humor och ironi en betydande roll. I boken ”Jag är faktiskt humorist” visar Åke Leijohufvud hur det sublima hos Mann balanseras av det löjliga. 

Publicerad
Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.  
Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.   Foto: IBL

Litteraturen om Thomas Mann är enorm, nästan komiskt omfångsrik. Ett dussin tjocka biografier; drivor av närgångna punktstudier; förord till nyutgåvor av romanerna, novellerna, breven, dagböckerna; gendiktningar; akademisk rundpingis (lite olika skruvar men i stort sett samma boll). I det väldiga, enbart för forskare tillgängliga arkiv i Zürich som är ägnat Manns författarskap ryms 25 000 böcker och trycksaker. Att komma med ännu en utläggning är inte oproblematiskt, kräver kanske också en viss sorglös dristighet – vad kan rimligen tillföras exegesen i denna sena timme?

Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.  

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons