Annons

EMU handlar om ordnade relationer

Under strecket
Publicerad

Det avgörande argumentet för euron är det samma som för EU, nämligen freden. EU är inte och har aldrig varit ett fredsprojekt i största allmänhet. Det uppkom som svar på en specifik europeisk problematik: Tysklandsfrågan. Kännetecknande för denna är att Tyskland å ena sidan utgör Europas största och starkaste land och å andra sidan att tyskarna återkommande sökt omsätta sin ekonomiska kraftutveckling i politisk och militär dominans. Efter andra världskriget stod det tidigt klart att (Väst)Tyskland bara skulle kunna återuppbyggas genom att inlemmas i en större (väst)europeisk gemenskap. Amerikanen George Kennan hävdade redan 1948 att det bara fanns tre utvecklingsalternativ för Europa - antingen tysk eller rysk hegemoni eller en europeisk federation i vilken Tyskland hölls på plats genom grannländernas inflytande. Den federala lösningen var emellertid inte enkel. Det problem som tidigt inställde sig var följande: om den västtyska förbundsrepubliken skulle bindas till Västeuropa måste Västeuropa själv bindas samman. Tysklands grannländer accepterade bara återuppbyggnaden av landets ekonomi och försvar mot att de genom en rad nya institutioner - Nato, Kol- och stålunionen och EEC - fick inflytande över landets politik. Bara genom att dela med sig av sin suveränitet kunde Tyskland återvinna välfärd och stabilitet och bara genom att få del av Tysklands suveränitet accepterade grannarna landets återhämtning. EU växte med andra ord fram som det institutionella svaret på rekonstruktionen och rehabiliteringen av Tyskland efter andra världskriget.

Annons

Men är då inte allt detta historia? Det är riktigt att Tyskland i dag är ett genuint demokratiskt land utan några oroande tecken på aggressiv nationalism. Ingen i Europa fruktar längre en militär och territoriell expansion från tysk sida. Därav följer emellertid ingalunda att problemet förts av dagordningen. Så länge EU inte är någon verklig union, utan bara ett intimt samarbete mellan enskilda stater med stora olikheter i makt, är risken ständigt förhanden att nationella särintressen sätts före gemenskapens behov - med fara för att integrationen börjar krackelera. Så sent som vid murens fall 1989, efter mer än 30 år av integrationssträvanden, stod Tysklandsfrågan åter i fokus. När den franske presidenten Mitterrand gjorde klart att Frankrike bara kunde acceptera Tysklands återförening om den tyska D-marken avskaffades till förmån för en europeisk valuta var det inte en förnyad tysk militarism han fruktade. Hans oro handlade om att Tyskland i kraft av sin industriella styrka, på lång sikt förstärkt av återföreningen, skulle komma att helt dominera den ekonomiska politiken i EU - och att denna makt skulle ”spilla över” på andra områden av det europeiska samarbetet. För Mitterrand och andra ledare inom EU var etablerandet av EMU ett sätt att ”bädda in” konsekvenserna av Tysklands återförening. Genom den ekonomiska och monetära unionen garanterades att övriga Europa fick inflytande över Tysklands viktigaste ekonomiska tillgång: D-marken. En gemensam institution ersatte ett nationellt maktinstrument.

Annons
Annons
Annons