Annons
X
Annons
X

Empati och solidaritet tar nya former på nätet

Det är fel att påstå att medkännande och empati försvinner på internet. Tvärtom tar solidariteten nya former på nätet, från arabiska våren till Refugees Welcome, skriver forskarna Niclas Hagen och Christopher Kullenberg i ett svar till Fredrik Svenaeus.

Digital kultur: Analys
[object Object]
Tina Morad, talesperson för Refugees Welcome i Stockholm. Foto: Lars Pehrson

Kulturdebatt

Den förhårdnade samtalstonen på internet är ett viktigt samtidsproblem, vilket Fredrik Svenaeus belyste i en artikel i Svenska Dagbladet 29/3. Frågan är hur man ska förstå problemets ursprung. Enligt Svenaeus handlar det om att internet präglas av en ”talspråkskultur” som har spårat ur eftersom den inte längre bottnar i ett mellanmänskligt möte i det verkliga livet.

Trots att detta kan låta intuitivt korrekt finns det väldigt få belägg för att detta skulle vara ett generellt mönster som präglar internetkulturen. Att reducera vad som sägs på internet till ”talspråkskultur” är ett mycket snävt sätt att se på de skrift- och kommunikationspraktiker som utvecklats i detta mediums korta historia. För det första kan inte skriftkulturen isoleras till att bara inbegripa bläck på papper, utan måste inkludera även till exempel bloggosfärens multimediala uttrycksformer med texter som hänvisar till andra texter. Men för att förstå kommunikation på internet måste vi även analysera hur texter görs sociala på nya sätt, något som bland annat belyses av litteraturvetaren Julia Pennlerts studier av hur poesi författas, sprids och diskuteras på forumet poeter.se.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bokmediets långsamma och ensamma läsande är blott en av flera läs- och skrivpraktiker, och det vore ett kategorimisstag att döma ut alla andra teknologier för skrivande och läsande som sämre. Tar man inte skriftkulturen på internet på allvar missar man till exempel hur arabiska kvinnliga poeter sprider stora delar av sina alster i sociala medier innan de når fram till en tryckpress i Beirut bortom censuren, vilket belystes på Göteborgs poesifestival förra året.

    Annons
    X

    Men det finns ett djupare problem i Svenaeus argumentation som pekar i riktning mot en teknikfientlig humanism formulerad under de första decennierna av nittonhundratalet, en humanism som stöter på problem när den ställs i samtidsanalysens tjänst. Svenaeus skriver att ”empatin börjar i ett mellanmänskligt möte ansikte mot ansikte” och att ”empati och medkännande har försvunnit med teknologin”. Detta är en tes populariserad bland annat av den amerikanska psykologen Sherry Turkle (intervjuad i SvD 29/12 2015) som i sin tur hänvisar till andra forskares spekulativa slutsatser.

    I kontrast till detta pekar färsk svensk forskning på motsatsen. I antologin ”Digital politik – sociala medier, deltagande och engagemang” (Daidalos) argumenterar ett antal humanister och samhällsvetare att solidaritet och engagemang tar nya former på internet, som förvisso transformeras i och med mediets egenskaper, men som lika fullt visar hur solidariska handlingar äger rum och till och med mångfaldigas på internet.

    Från den arabiska våren till Refugees Welcome ser vi hur nätet används för att föra samman människor i solidaritetshandlingar som annars kanske inte skulle ha ägt rum. Men vi ser även hur nätet används i allt större utsträckning för att dela mycket intima erfarenheter och känslor när det kommer till sorgeproceser, psykisk ohälsa och diskriminering. Förmågan till empatiska handlingar upphör inte när de medieras av våra fiberoptiska kablar kors och tvärs över jordklotet. Istället tar de nya former och uttryck som den humanistiska forskningen måste närma sig på ett nyfiket sätt snarare än ett avfärdande.

    Svenaeus resonemang utmynnar i en essentialism som uttrycks som allra klarast när han utgår från mänskliga behov som funnits med oss ”sedan savannen”, något som verkar avse ett förteknologiskt stadium där människan skulle befinna sig i ett slags ursprungsläge. Denna form av primitivism har blivit en allt vanligare reaktion mot det högteknologiska samhället, omskrivet av bland andra Helena Granström som en civilisationskritik. Men är det verkligen så vi existerar i världen – som stenåldersmänniskor utkastade i en icke-autentisk modern värld fylld av teknologier som i grunden är omänskliga? Nej, snarare är det tvärtom. Den franske filosofen och antropologen Bruno Latour har under lång tid visat att vi snarare är både producenter och produkter av de teknologier som präglar vår existens. Han kallar detta för ”homo fabricatus” – människan som konstruktör av sin materiella värld.

    Det finns alltså inget historiskt urtillstånd som teknologierna kan kontrasteras emot. Snarare är det så att vi blir till som människor genom att använda och vidareutveckla den teknologiska verklighet vi lever i, vilket också innebär att utgångspunkterna för vad vi betraktar som mänskligt och empatiskt förändras över tid och rum. Därför saknar de historiska exempel som Svenaeus lyfter fram, från savannen till det romerska gladiatorspelet genom artonhundratalets romanläsande, den sensibilitet som krävs för att vi ska förstå vår digitala samtid.

    Niclas Hagen

    Christopher Kullenberg

    _Niclas Hagen och Christopher Kullenberg är forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. _

    Annons

    Tina Morad, talesperson för Refugees Welcome i Stockholm.

    Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X