X
Annons
X

Emma vågar vara med sin inre smärta

Att vara "medvetet närvarande" behöver inte innebära ett fridfullt meditativt tillstånd. För 30-åriga Emma kan det innebära att stå ut en sekund, och sedan en till, medan känslor av död, förödelse, tomhet, skräck eller ångest plågar henne. Konsten är att inte fly, genom att exempelvis försöka ta sitt liv, utan att gå rakt in i känsloelden, och komma ut på obränd mark, säger hon.

För en tid sedan berättade Emma för en väninna att hon tyckte att det var hemskt att vara ensam hemma. "Jag förstår", sa väninnan, och fortsatte:
"Nyligen var min sambo bortrest en vecka, och det var bara såå jobbigt. Redan på tisdagskvällen stod jag inte ut, satt och ringde runt till mina kompisar. På onsdagen ordnade jag det så att jag åt middag med ett par arbetskollegor ..."
I själva verket hade väninnan inte alls förstått innebörden i Emmas ord.
– För mig kan det kännas som om väggarna kryper emot mig för att sluka mig. Jag är så rädd att jag måste kolla om dörren verkligen är låst tre gånger i minuten. Ut vågar jag inte alls gå. Och min ångest och depression gör att jag inte orkar duscha, inte äta, än mindre ringa någon.

Emma är strax över 30, begåvad, mycket verbal, och har en universitetsexamen. Hon känner precis samma känslor som alla andra människor, men på ett betydligt intensivare sätt. Och framför allt har hennes känsloliv dominerats av "negativa" känslor.
Hennes inre liv har varit ett helvete. Tankar av total hopplöshet har plågat henne. Hon har känt sig fet och ful (i själva verket är hon slank, har långt mörkt böljande hår och är påfallande vacker). Totalt misslyckad. Och hon har i inre bilder begravts i svart tjära.
Självklart har denna inre svärta återspeglats i det yttre. Hon har sedan tonåren levt ett destruktivt liv, haft många mycket trassliga relationer, minsta obetänksamma ord från andra har skurit som eter i henne, och hon har otaliga gånger skadat sig själv och försökt ta sitt liv.
– Ofta hör man att självmordsförsök är ett rop på hjälp. Nonsens, tycker jag. Jag har verkligen försökt att avsluta mitt liv, därför att jag inte stått ut.
Jag träffar henne därför att hon sedan tre år tillbaka går i så kallad dialektisk beteendeterapi, DBT, där konsten att vara medvetet närvarande är huvudsaken. Mindfulness genomsyrar allt, som Emma säger.
Jag tänker: om träning i medveten närvaro hjälpt Emma borde mindfulness kunna hjälpa alla människor att få ordning på sitt inre och yttre liv.
– I början tänkte jag tvi, vad är det här! Ska jag stå ut med mina känslor, och bara vara där, medveten om dem? Jag fattade ingenting. Det första året visste jag inte vem min terapeut var. Min gula träningsbok bara låg där, orkade inte titta i den. Nu kan jag säga att DBT är den tuffaste terapi jag gått i, men också den klart bästa, ja, den enda som haft någon effekt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X