Annons
Gäst

Emil Uddhammar: Den auktoritära liberalismen

Ekonomisk liberalism har visat sig fungera utmärkt hand i hand med auktoritärt styre, vilket ställer oss inför svåra dilemman.
Ekonomisk liberalism har visat sig fungera utmärkt hand i hand med auktoritärt styre, vilket ställer oss inför svåra dilemman. Foto: Andy Wong / TT
Under strecket
Publicerad

När den amerikanske statsvetaren Robert Dahl skrev en bok om fredlig politisk opposition 1966 räknade han till dryga trettio länder i världen som var demokratier i denna mening. Sedan dess har många fler länder blivit demokratiska, både i Europa och i andra delar av världen.

Som känt är har den utvecklingen nu stagnerat, och systemet med demokrati och fredlig politisk opposition hotas från flera håll. Stora länder i Europas närhet som Turkiet och Ryssland har blivit allt mer auktoritära. Kina, snart världens största ekonomi, är en kommunistisk diktatur där man dessutom nyligen öppnat för att presidenten ska kunna sitta kvar utan tidsbegränsning.

Vi känner också väl till att den politiska populismen seglat upp som ett mörkt moln på demokratins himmel, knappast för första gången, men nu tydligare än på länge och dessutom återigen i den ledande demokratin, Förenta staterna.

Något som diskuteras betydligt mindre är att en speciell form av liberalism som vi kan kalla den ekonomiska liberalismen eller utilitarismen, den rena nyttofilosofin, ser ut att vara en tydlig allierad till de auktoritära tendenserna i världen.

Annons
Annons

Det sker på flera sätt, mer eller mindre subtilt. Ett påtagligt tecken för mig var när jag för några år sedan bevistade en akademisk konferens om demokrati och utveckling, där den moderata biståndsministern var inbjuden att kommentera. Någon ställde en fråga om demokratiutvecklingen i Ryssland och Kina. Ministern besvarade utförligt frågan om Ryssland – men beträffande Kina teg hon. Hon sade ingenting.

En annan aspekt är de så kallade millenniemålen för utveckling som FN fastställde inför år 2015, och som handlade om att minska fattigdom och hunger, minska barnadödligheten, öka jämlikheten, öka andelen barn som går i skolan och så vidare. Dessa mål var givetvis goda i sig – flera har uppnåtts – men inget av dem handlade om politiska fri- och rättigheter eller demokrati. De handlade om välstånd.

En av världens största marknader i dag är Kina. Landet har en fungerande aktiebörs, privata företag i världsklass och har genom sin utveckling lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.

För alla dem som sparar i aktiefonder och följer den internationella ekonomin står det klart att länder som Turkiet, Ryssland och Kina fungerar väl inom ramen för den internationella marknadsekonomiska modell som etablerades efter Sovjetunionens fall, låt vara med starka inslag av statligt ägande i flera företag.

Länder som Rwanda och Etiopien har uppnått remarkabla förbättringar då det gäller hälsa och välstånd för sina invånare. Men där finns ingen demokrati.

Det är helt enkelt så att den ekonomiska liberalismen snurrar på och gör sitt jobb alldeles oavsett demokratin: den skapar välstånd, ger oss ny teknik, lyfter människor ur fattigdom och ökar våra pensionsfonders värde.

Annons
Annons

Politik i form av demokratiska val och partier kan i sammanhanget uppfattas som störningar. Ordföranden för Kenyas organisation för utländska investeringar kommenterade det omtvistade presidentvalet förra året så: Om vi ändå kunde skilja mellan ekonomi och politik i det här landet!

Uppbrytandet av de traditionella partiernas dominans i Väst, där populismen är en bidragande orsak, ökar fragmenteringen och minskar långsiktigheten i politiken. Länder som Kina betonar tvärtom långsiktighet och strategiskt tänkande.

Den ekonomiska liberalismen vill ha tydliga, långsiktiga spelregler i första hand – inte varierande lagar beroende på skiftande politiska majoriteter eller nyckfulla förslag. Det är en gammal tradition. När Ludvig XVI av Frankrike som kronprins frågade den tidens ekonomiskt liberale tänkare François Quesnay vad han borde göra när han blev kung, blev svaret: ”Ingenting. Det är lagarna som skall styra.”

Detsamma gäller miljöpolitiken. En kollega som konsultat inom miljöpolitik nämnde att det inte var stor idé att lämna förslag till regeringar inom EU, de blir oftast ”urvattnade” i den politiska processen. Helt annat var det att lämna förslag till Kina – där genomförs de nästa halvår.

Den ekonomiska liberalismen har seglat upp vid sidan av en viss typ av miljöelitism som en tydlig tidsström som ställer sig helt indifferent till den politiska demokratin, och som snarast ser den som en onödig komplikation.

Den så kallade moderniseringsskolan har länge menat att utbildning och ekonomisk utveckling leder till en växande medelklass som kräver demokrati. Andra har menat att västs ”mjuka kraft” som demokratiskt livsstilsföredöme skulle locka andra länder att gå samma väg. Verkligheten har visat sig mer komplicerad än så.

Få liberaler skulle säga att vi i längden kan ha en välfungerande ekonomisk utveckling utan ett betydande mått av politisk frihet och öppenhet, så som filosofen Karl Popper argumenterade för.

Under en period kan det dock gå ganska väl, kanske så väl att vi frestas glömma detta grundläggande normativa samband. Inte många argumenterar för en sådan utveckling, den tycks gå mer av sig själv. Det system som växer fram kan kallas för auktoritär liberalism.

Vi ställs inför svåra dilemman. Med ett öga på de stökiga politiska nyheterna och ett annat på börssidorna blir liberalen, som det ofta hävdas, kluven. Kanske blir det en nyttotänkande liberal som säljer det rep som hänger den siste demokraten?

Emil Udhammar är professor vid institutionen för statsvetenskap, Linnéuniversitetet.
emil.uddhammar@lnu.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons