Annons

Elpënors svikna förhoppningar handlar om envar

Under strecket
Publicerad

Epiken har sina hjältar: de som lyckas hjältemodigt och de som misslyckas hjältemodigt. Hos västerlandets ur-epiker Homeros är Odysseus av den första sorten, Akilles av den andra. Men epiken har också de andra: de icke hjältemodigt misslyckade, dem vi som läsare ofta passerar förbi och sedan glömmer. En sådan bifigur är Odysseus skeppskamrat Elpënor ”varken en hjälte i strid eller särdeles klyftig” (Ingvar Björkesons översättning). Han nämns på tre ställen i ”Odysséen”: när han dör i tionde sången, när han som död i elfte sången ber Odysseus, på besök i dödsriket, om att få bli begravd med sin åra rätt upp på gravkullen, och när hans lik sedan ska hämtas i tolfte sången. Elpënors död är nog den minst ärorika i hela ”Odysséen”. Efter att ha somnat berusad på ett hustak vaknar han plötsligt; glömsk av var han befinner sig ramlar han över kanten och bryter nacken.

Om den stackars Elpënor har Willy Kyrklund skrivit en bok, en av sina märkligaste, i ett författarskap där var och en av de 15 böckerna är en av hans märkligaste. Boken heter kort och gott ”Elpënor” och publicerades 1986. Den är en av de få litterära skapelser på svenska från de senaste 25 åren man kan kalla ett mästerverk.

Annons
Annons
Annons