X
Annons
X

Mia Leche Löfgren: Under strecket 1949: ”Ellen Key på nära håll”

Mia Leche Löfgren och Ellen Key.
Mia Leche Löfgren och Ellen Key.

Att vara barn till frisinnade och intellektuella föräldrar under de upplysta 1880- och 90-talen var inte alltid så förmånligt. På den tiden ansågs barn inte ha några problem, de skulle bara vara tacksamma och glädja sig åt att de hade blivit till. Det var de vuxna som hade problem och det var kring dem som allting rörde sig i denna brytningstid mellan gammalt och nytt. Allt låg i stöpsleven, tryckfriheten, religionen, sedligheten, frågan om de två nationerna, d. v. s. klasskillnadsfrågan. Man levde i Ibsens idévärld och mätte med den måttstock som angavs i Brand, En folkfiende och De ungas förbund. Hustrurna ville ha rätt att själva förvalta sin egendom, de ville som Nora frigöra sig och bli självständigt tänkande individer. Men de ville samtidigt ha hyllning som kvinnor och romantik i äktenskapet, så som det är menat i Lille Eyolf: Jag bjöd dig champagne och du drack den inte...

Ja, problemen var mångskiftande, och under allt detta blev det inte mycket tid över för barnen. Deras materiella behov tillfredsställdes, men de lämnades ofta utan ledning under den mest utpräglat mytologiska tiden av sin uppväxt. Boken med den profetiska titeln Barnets Århundrade hade ännu inte runnit upp vid horisonten, men när den kom gav den nya signaler och det blev skolflickorna från 80- och 90-talen som fick tillfälle använda den nya uppfostringsläran när de själva fick barn.

Att ha tillhört den ungdom som bidrog till studiematerialet när Ellen Key skrev det mästerverk av klokhet, godhet, fantasi och humor, som Barnets Århundrade är, hör till de få ting jag minns med glädje från en i övrigt glanslös skoltid. Det var i Whitlockska skolan som Ellen Key till stor del gjorde de rön och erfarenheter hon fick bruk för när hon skulle draga upp riktlinjerna till vad hon kallade framtidens skola – ett reformprogram som inte förverkligats, därför att det i sin sunda realism ännu är alltför modernt för vår tids pedagoger.

Ellen Key var den första människan i mitt liv utanför hemmet. Hon var den som visste råd för allt, som kunde ge lugnande svar när man anfäktades av religionsgrubbel och som varsamt kunde ge sexuella upplysningar under en tid då det ansågs att sådana inte behövdes, fast Stockholms gator om kvällarna förvandlades till en rövarkula och fast det kunde ligga fula gubbar i försåt i trapporna t. o. m. om dagarna. Hon var också den som ombads inviga ens nya poesialbum – mitt var av röd sammet med silverbeslag och så fint, att det måste förvaras i en kartong – och där skrev hon med sin linjeraka, från alla ornamentariska utsmyckningar renodlade handstil:

Annons
X

Nach ewigen ehrnen

Grossen Gesetzen,

Müssen wir alle

Unseres Daseins

Kreise vollenden.

Nur allein der Mensch

Vermag das Unmögliche,

Er unterscheidet,

Wählet und richtet,

Er kann dem Augenblick

Dauer verleihen.

Och lärarinna som hon var försedde hon Goethedikten med kommentaren: "Denna dikt som innesluter historiens och lifvets bästa behållning – hafva också de unga, som börja lifvet, gott af att inskrifva i sina hjärtan."

Om jag i få ord skulle försöka ange vad det var i Ellen Keys undervisning som verkade så stimulerande, bör jag kanske först nämna den uppmuntran hon gav oss. Inte genom premier, betyg eller ens direkta lovord, ty hon föraktade allt sådant. Men det behövdes så lite, bara att hon märkte att vi följt med och att inte alla de pärlor hon strödde omkring sig föll på hälleberget, för att hon skulle ge oss en liten vänlig nick. Hur avsiktligt det etiska momentet i hennes undervisning än var, hade hon förmågan att under historielektionerna ställa sig helt utanför de öden och händelseförlopp hon skildrade, liksom betraktade hon det hela genom en kikare från en annan planet. I sin strävan efter rättvisa och sin misstro mot läroböckernas klicheer sökte hon ständigt nya och framför allt varierande källor för sin information. En gång hade hon givit oss ett levande och som alltid fascinerande porträtt av Tiberius, och det avvek i vissa avseenden från skolböckernas onyanserade svartmålningar. Med anledning härav hade jag unnat mig nöjet att i marginalen på min lärobok införa en diskret reservation mot den föga smickrande karakteristik som där förekom. När tant Ellen gick förbi min plats och såg blyertsanteckningen, lutade hon sig ner och läste orden: "han var dock en god make och fader". Hon lade sin hand ett ögonblick på min och gav den en lätt tryckning – det var ett tecken på att hon tyckte om att jag accepterat hennes från läroboken avvikande mening, även om jag väl ensidigt fäst mig vid de interna förhållandena inom familjen Tiberius.

Det betydde oerhört mycket för oss elever – allra helst under de senare skolåren med dess Weltschmerz och verkliga eller affekterade pessimism – att Ellen Key hade den förmåga till uppskattning som den av henne högt värderade Verhaeren karakteriserat i orden: "Att beundra är att växa". Det är inte underligt att Fröding vid något tillfälle försett ett brev till henne med den lätt raljerande överskriften: "Kära beundrarmänniska!" Men om Fröding, såsom det förefaller, menade att hon var naiv i sin syn på de stora bortgångna, anser jag att han hade fel. Som människoskildrare och själsanalytiker var hon sällsynt skarpsynt, även om hennes undervisning, liksom hennes personhistoriska essaykonst, var uppbyggd efter en teoretiskt given utgångspunkt och fullföljd som en logisk bevisning. Hon släppte inte åhöraren eller läsaren förrän han välsignade den hon ville att han skulle älska. Om hennes gestaltningsförmåga som personskildrare har Verner Söderhjelm sagt, att "vad vi yrkesmän med vår lärda apparat åstadkomma blir mannekänger i bredd med detta levande liv".

Men skolflickor är ju kritiska, och nog hände det att hennes entusiasm kunde flamma så högt att vår egen svalnade. Jag minns t. ex. med vilken förtjusning hon berättade om hur Goethes mor leende såg på när lille Wolfgang i spontan livsberusning kastade ner familjens bästa porslin på gatan. När jag gick hem från skolan med min kamrat Vera Branting, uttalade vi starka tvivel på trovärdigheten i den historien. Man måste ju ha varit bergfast säker på att ha fött ett geni till världen för att tillåta sådant, tyckte jag. Ja, och så måste fru Goethe också haft en obegränsad tillgång på porslin, ansåg Vera. Under ett besök i Goethes fädernehem i Frankfurt frågade jag en vaktmästare, som verkade som om han fortfarande varit i tjänst hos familjen, om det fanns någon sanning i legenden om porslinet. Han försäkrade ivrigt, att Frau Rath aldrig skulle ha släppt lös gossen på det fina porslinet, det var bara billigt köksporslin han tilläts krossa.

Att Ellen Key var nästan enbart panegyrisk när hon talade om Goethe skall erkännas, men så var hon desto mer nyanserad när det gällde hennes svenske älsklingsskald J. L. Almquist. Här om någonsin hade hon väl velat fria, men med sin märkliga flair engagerade hon sig inte i teorien om Almquists oskuld till giftmordet, vilket många av skaldens vida ljummare biografer gjorde. Hon fick honom att leva inför våra ögon sådan hon själv såg honom, frisk, ohämmad, poetiskt rörlig men bortom gott och ont; en människa som riskerade anseende och hederlig försörjning för sina ideers skull men som samtidigt förnekade sitt bättre jag vid varje tillfälle då hans ställning ändå var så svag, att han inte skulle ha förlorat på att vara rakryggad; en fantasimänniska, hos vilken inspirationen och brottet sammanslingrat sina rötter till ett ogenomträngligt vildsnår. Det är anmärkningsvärt att bland alla dem som på sin tid sysslade med gåtan Almquist just Ellen Key med en så vis försiktighet ställde domen på framtiden. Inte ens den skuld till mordförsöket som vi nu med visshet känner, kan fördunkla det äreminne hon i tal och skrift rest åt "Sveriges modernaste diktare".

Ännu minns jag hur andlöst klassen lyssnade till hennes föredrag – hon undervisade lika ofta genom föredrag som genom vanliga lektioner – och hur hon avslutningsvis med sänkt stämma återgav Almquists egna ord: "Älskvärda ungdom, du endast är den som, likt Gud, har förmåga att förlåta människor".

Ellen Key tillhörde oss inte bara i utan också utanför skolan. När våra föräldrar inte fick bukt med vår inbundenhet eller vårt trots, fick hon oss att öppna våra hjärtan. Även i praktiska ting visste hon råd: om en flicka led av blodbrist – eller bleksot som det då kallades – och varken Ronnebyvatten eller maltextrakt hjälpte, rådde hon till luftombyte och kunde också skaffa en eller annan småländsk herrgård som lämpade sig för inackordering.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Om söndagsförmiddagarna kunde man komma hem till tant Ellen och låna böcker. Det fanns lånebibliotek i skolan också, men det aktade man sig för. Där fick jag i allmänhet låna geografisk litteratur, förmodligen för att jag behövde förkovra mig i detta ämne som alls inte intresserade mig, och det värsta var att man inte kunde lämna tillbaka lånet oläst, ty det kunde hända att man blev tenterad på innehållet. Hos Ellen Key fick vi låna värdefulla och på samma gång roliga böcker av Dickens, Thackeray, Fredrika Bremer, Jonas Lie och Camilla Collet. Vid bokhyllan hängde ett block och en blyertspenna där hon skrev upp vem som lånade vad och när lånet skulle återlämnas. Hon var noga och punktlig med allt, som en verklig expeditionsmänniska.

Hon bodde först Villagatan 16 i det s. k. författarhuset som under olika tider inom sina väggar hyste Daniel Fallström, Axel Lundegård, Tor Hedberg, Johan Nordling samt, under tillfälliga besök, Victoria Benedictsson. Sedan hyrde Ellen Key vid Valhallavägen, och bunden av minnen och tradition som hon var, inredde hon sina två enkla rum med möbler från sitt barndomshem Sundsholm. Där fanns hennes farfars skrivbord, hennes mormors toalettbord, hennes fars gamla soffa och en liten barnsoffa och en dito gungstol som hon fått när hon var fyra år. På en atenienne beundrade man några små konstsaker: ett venetianskt glas, en äkta kopp, ett krucifix, en pietetsfullt bevarad leksak.

Hade man tur om söndagsförmiddagarna kunde man få se en skymt av Ellen Keys vänner. Hon tog nämligen emot på en så ovanlig tid som mellan 10 och 12, Oscar Levertin och Verner von Heidenstam har jag sett där, och en gång fick jag gå fram och niga för Victoria Benedictsson, som satt alldeles orörlig i en stol där de andra kom fram och hälsade på henne. Jag tyckte att hon såg så drottninglik och förnäm ut och trodde att det var därför alla var så artiga mot henne, men sedan har jag förstått att det måste ha berott på att hon hade svårt att gå och stå.

Inför hundraårsminnet har många av Ellen Keys gamla vänner uttalat sig som om hon huvudsakligen varit en naiv och beskäftig tröstarinna vid andras kärlekstrassel. Denna sentimentala sida hos henne är mig obekant. Jag har bara känt den stronga, stilfulla Ellen Key, henne för vilken kärleken inte bara medförde rätten till frihet utan också plikten till offer. Sådan hade den kärlek varit hon själv mötte en enda gång i livet, och ur den stora sorg som blev detta mötes väsentliga gåva till henne skapade hon i det verk (Kärleken och äktenskapet) som av den ledande kritikern C. D. af Wirsén stämplades som osedlig litteratur och som Elin Wägner kallade Sveriges enda stora kärleksdikt.

Ellen Keys allmakt som trösterska gjorde att jag en gång fick för mig att jag skulle söka bot för en hjärtesorg hos henne – hjärtesorgen gick i Beskowska skolan och hade visat ett alltför stort intresse för en flicka i Brummerska. Jag kom hem till henne på avtalad tid, fick omedelbart en gråtattack och utbrast: "O, tant Ellen, jag är så olycklig, jag sover inte om nätterna!" Varpå hon svarade: "Lilla barn, om du vid dina år inte sover om nätterna så måste det bero på att du är kall om fötterna". Och så drog hon ut en låda och tog fram en grov grå yllesocka som kunde tjäna till modell om jag ville sticka ett likadant par att ha om nätterna. Hon hade förstått vart jag ville hän och gav mig en kalldusch som stod i fullkomlig överensstämmelse med det ogillande av grön kurtis och erotik hon alltid ådagalade.

Kort tid efter detta misslyckade besök inträffade i skolan något som skulle verka löjligt oskyldigt i våra dagar men som då ansågs i högsta grad oroväckande. En elev, som brukade uppvaktas av en växlande skara gymnasister, hade ertappats med att låta sig kyssas i en portgång. Ellen Key använde då större delen av en lektion till att ge oss en inblick i hur hon såg förhållandet mellan man och kvinna. Hon talade om hur varje hemlig handtryckning, varje dubbeltydigt ord kunde vara ett brott mot framtiden och om hur den stora kärleken kunde förflackas och förfelas om det tillfälliga fick föregripa dess rätt. Aldrig kan jag minnas att jag hört Ellen Key tala med en mera vädjande vältalighet om allt det som det rika livet hade i beredskap åt oss. Och nu långt efteråt vet jag att hon just då stod mitt uppe i den tragedi som berövade henne själv allt hopp om personlig lycka.

Under de tjugotvå år som gått sedan Ellen Keys död har hon för den stora allmänheten blivit en skuggestalt. Hon citeras sällan och man möter sparsamt hennes namn i litteraturen. Och ändå är det så mycket i hennes förkunnelse som vår tids människor skulle behöva och som man skulle önska en renässans. Hennes inställning, eller rättare sagt förändrade inställning, till kvinnosaken, där hon först var radikal men sedan ansågs reaktionär då hon profeterade om varthän dualismen mellan hem- och yrkesarbete skulle leda, kunde bli en tankeställare även för vår tid som upplevat hur farhågorna besannats. Och hennes pedagogiska program, som ännu är nästan lika långt från sin lösning som för femtio år sedan, kunde ge den ständigt pågående skoldiskussionen ett tillskott av friskhet och verklig sakkunskap, om hennes ideer toges upp på nytt.

Men av alla de mogna frukterna ur hennes andes ymnighetshorn är det ändå kärleksläran jag helst önskar en renässans. Här har nämligen utvecklingen på ett skrämmande sätt växlat in på fel spår. Den erotik man möter i den unga litteraturen – och som väl i det närmaste avspeglar verkligheten – står i bjärt motsatsförhållande till allt vad hon tänkte och lärde. I denna skymningstid med sin känslokyla och sin andliga torftighet skulle vi behöva en Ellen Key rediviva för att förkunna en större respekt för individen, en starkare reaktion mot våldet och råheten och, framför allt, en fördjupad syn på kärleken.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Mia Leche Löfgren och Ellen Key.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X