Recension

ElizabethtownElizabethtown

Under strecket
Publicerad
Annons

Unge Drew har just tvingats inse att han gjort karriärsmässigt fiasko genom att designa en sko som hans företag kommer att förlora en miljard dollar på och står i begrepp att ta livet av sig på ett föga smidigt men för biopubliken lustigt sätt när systern ringer och berättar att pappa är död. Självmordet får skjutas upp ett par dygn, Drew far till Södern för att ordna med begravning och en enorm släkts viljestyrka – men redan på planet inser vi att detta kommer att bli en längre resa. Och mycket riktigt: Drew träffar på sin Odyssé en alldeles makalös tjej, en alldeles otrolig familj och, förstås, sig själv. Här luktar Garden State lång väg. Men medan fjolårssuccén utmärktes av bild- och berättarmässig konsekvens, spretar det hit och dit och tar aldrig slut i Elizabethtown. En märklig narrativ struktur får karaktärer, scener och hela berättelser att hamna i skymundan, återupptas eller försvinna. Mötena mellan Drew och Claire är inledningsvis uppfriskande udda men förlorar helt sin fräschör när vi mycket snart fått nog av alldeles-makalöst-speciella-supercoolt-spontana Kirsten och Orlando.

Annons
Annons
Annons