Annons
X
Annons
X

Eliternas tävlan om folket

SAMTIDER | Demokrati innebär inte en styrelse av folket i motsats till eliten, utan en styrelse där flera eliter konkurrerar med varandra om folkets röster. Det är innebörden av den s k pluralistiska demokratiteorin, vars främste företrädare, den amerikanske professorn Robert Dahl, nu utsetts till förste mottagare av det nyinstiftade skytteanska priset.

Robert Dahl.
Robert Dahl.

1995: ROBERT DAHL

  1. Demokrati, hävdade vi länge, innebär en styrelse av folket i motsats till eliten, vare sig nu denna definieras som kungahuset, aristokratin, de förmögna eller de särskilt bildade eller kompetenta. Men med en sådan definition kan i dagens värld så gott som alla stater göra anspråk på att vara ”demokratiska”. Det är just i ”folkets” namn ledarna påstår att de styr. Så hur ska vi skilja fåren från getterna? Hur ska vi avgränsa det verkliga folkstyret från sådana regimer, där åkallan av folket blott är tom retorik, ägnad att dölja ett faktiskt fåtalsvälde?

Robert Dahl, professor emeritus i statskunskap vid Yale University i USA och nu utsedd till förste mottagare av det nyinrättade skytteanska priset, har föreslagit att demokrati inte ska uppfattas som styrelse av folket i motsats till en elit utan som en styrelse där flera eliter konkurrerar med varandra om folkets röster.

Detta är i ett nötskal den s k pluralistiska teorin: Samhället byggs upp av autonoma organisationer, som tillåts påverka politiken. Dahl är i dag det tongivande namnet för denna teori men också dess mest reflekterande kritiker. Uppfattningen kan föras tillbaka till Joseph Schumpeter och Max Weber – och, om man så vill, ända till Machiavelli som denne uttryckte sig i Samtalen (men inte i Fursten). Flerpartisystem är det operationella uttrycket för politisk åsiktsfrihet och allmän och lika rösträtt. Statskunskapens uppgift är att utforska i vilken utsträckning världens olika länder styrs i enlighet med detta ideal.

Annons
X

Donator

  1. Det skytteanska priset kan vara värt en särskild presentation.

När Sverige stod på tröskeln till stormaktstiden och det uppstod ett behov av välutbildade ämbetsmän, gjorde kronprins Gustav Adolfs lärare riksrådet Johan Skytte 1622 en storslagen donation till Uppsala universitet i form av ett antal gårdar och ett stenhus som underhåll för en professur ”i vältalighet och statskunskap”. Ämneskombinationen förvånar oss måhända i dag men var under tidigt 1600-tal inte ovanlig, den var ett uttryck för en särskild läroriktning vid universitetet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att maktutövning hänger ihop med talets gåva är ju heller inte något obekant i vår tid. Politik och retorik har ingått ett evigt förbund.

    Skyttes donation består alltjämt – in i minsta detalj. Flera professurer av motsvarande slag inrättades vid europeiska universitet vid denna tid, men ingen annan har bevarats och det har inte heller, för den delen, någon annan, tidigare inrättad statskunskapsprofessur. Den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap i Uppsala brukar därför betecknas som världens äldsta, alltjämt fungerande professur i statskunskap.

    Märkligast är kanske att statsvetenskapliga institutionen fortfarande har sitt hem i det stenhus donator överlämnade, ”Skytteanum”, i skuggan av domkyrkan i centrala Uppsala (låt vara att angränsande byggnader på senare år annekterats för den statsvetenskapliga forskningen och undervisningen). Donationen omhändertas än i dag enligt Skyttes testamente av en stiftelse, som leds av donators ättlingar.

    Och gårdarna finns kvar. Förmögenheten har växt på ett sådant sätt, att skytteanska stiftelsen förra året beslöt att inrätta ett pris, ”det skytteanska priset”, som årligen ska utdelas till den inom internationell eller svensk statskunskap, som enligt stiftelsens mening utfört den mest framstående forskningen. Prissumman är i år 350 000 kronor, varigenom priset – efter nobelpriset naturligtvis – blir ett av de största i europeisk samhällsvetenskap.

    Efter sedvanligt internationellt nomineringsförfarande och arbete i en priskommitté har stiftelsen nu utsett sin förste pristagare. Priset kommer att överlämnas vid en ceremoni i Uppsala den 30 september.

    Homogent

    1. Konkurrens är alltså ett nyckelord i Robert Dahls pluralistiska teori. Men konkurrensen mellan autonoma organisationer är blott ett yttre kännetecken på demokrati. Det överordnade värdet är den politiska jämlikheten. Konkurrensen tänks befrämja denna jämlikhet och underminera autoritära strukturer.

    Demokrati definieras med andra ord som en procedur, inte som ett utfall. Folket ska välja sina ledare i sådana former, att kraven på åsiktsfrihet och politisk jämlikhet respekteras. I ett stort antal böcker utvecklas denna teori, t ex Democracy and its critics (1989), delvis uppställd som en klassisk dialog.

    Men Dahls idé om demokrati som en procedur gör för den skull inte hans teori ”formell”. Dahl undersöker tvärtom på vilket sätt medborgarna reellt utnyttjar sina demokratiska rättigheter. I den berömda studien Who governs? (1961), som kartlägger makt och demokrati i en amerikansk stad, nöjde han sig inte med att som tidigare forskare göra det ganska triviala konstaterandet att samhällets övre skikt hade det största politiska inflytandet. Han undersökte huruvida detta skikt var homogent och om eventuella grupperingar befann sig i konflikt eller samarbete i konkreta politiska frågor.

    Det är för denna unika kombination av inträngande analys av demokratisk teori, präglad av överblick och vidsyn, och epokgörande empiriska studier av demokratins faktiska funktionssätt, som Robert Dahl nu prisbelönas.

    Påfrestningar

    1. Demokratins idéhistoria – liksom antidemokratins – har i hög grad varit slagordens och den förenklade, svart-vita samhällssynens idéhistoria.

    Robert Dahls inställning till demokratin präglas däremot, som sagt, på en gång av sympati och kritik. Därigenom fullföljer han det bästa av upplysningstraditionen från Rousseaus påpekande att folket ibland inte vet sitt eget bästa (allmänviljan) och Condorcets upptäckt att demokratin ibland är oförmögen att producera beslut som speglar flertalets önskemål (röstningsparadoxen).

    I A Preface to Democratic Theory (1956) jämför han en liberal med en populistisk demokratimodell och visar, ehuru mera kritisk mot den senare än mot den förra, att den liberala demokratin innehåller en grundläggande svaghet: alla medborgare tillerkänns samma inflytande i alla frågor trots att vissa grupper är mera intensivt engagerade än andra. Följden kan bli att en ljum majoritet härskar över en starkt engagerad minoritet. De med särskilda intressen får finna sig i att bli ställda åt sidan. I längden kan detta leda till allvarliga påfrestningar för systemet, i värsta fall till inbördeskrig.

    Och Dahl tror inte att det finns någon lösning på detta demokratins intensitetsproblem utan att andra, viktigare demokrativärden åsidosätts – trots en ingående och uppslagsrik exercis. Eller med hans typiska formulering: slutsatsen av hans bok är att ”analysen starkt tyder på, ehuru den inte bevisar, att ingen lösning på intensitetsproblemet genom konstitutionella eller procedurmässiga regler är möjlig att uppnå”.

    I ett land som Sverige har för samhällsfredens bevarande den praktiska utvägen ur demokratins intensitetsproblem blivit att de särskilt berörda givits extra inflytande genom att en korporativ kanal öppnats vid sidan av den parlamentariska. Åtminstone är det så vår forskargrupp i Uppsala velat förklara intresseorganisationernas roll i det politiska livet.

    I Preface är det Dahls ambition att göra de skilda demokratidoktrinerna ”så klara och sammanhängande som möjligt”. Som ung forskare blev jag mycket förtjust, när jag läste detta, och använde en liknande formulering i mitt eget arbete. Men jag rättades av min gamle professor, som i stället menade att forskarna skulle framställa ideologierna ”så klara och sammanhängande som materialet tillåter”. Meningsbrytningen illustrerar skillnaden mellan ett humanistiskt-historiskt betraktelsesätt och ett samhällsvetenskapligt.

    Genom att själv fylla i och reparera har Dahl blivit en förebild för den moderna, positiva och normativa teorin inom statskunskapen.

    Världsberömd

    1. Under de dryga fyrtio år, som Dahl publicerat statsvetenskapliga arbeten, kan man inte oväntat finna vissa utvecklingslinjer, vissa förändringar.

    Inom statskunskapen innebar 1968 års revolt att den pluralistiska teorin kritiserades. En analys av maktspelet inom en beslutsförsamling var nog bra i och för sig. Men vem satte dagordningen? ”Maktens andra ansikte” borde också studeras. Ett flerpartisystem var nog något önskvärt. Men som kriterium på demokrati var det alltför ytligt. Kravet restes på breddad participation.

    Det är signifikativt för Dahls öppna och intellektuella sinne att han visat en vilja och förmåga att ta till sig denna kritik och inarbeta den i en fördjupad demokratisyn. Deltagande, representativitet och ekonomisk demokrati ges ökad vikt av den äldre Dahl – t ex i ett arbete vars titel anspelar på den bok som en gång gjorde honom världsberömd, A Preface to Economic Democracy, 1985.

    Kort uttryckt kan man säga att Dahl numera starkare betonar vikten också av interndemokrati inom de grupper – de må sedan vara partier, organisationer eller ekonomiska sammanslutningar – vilkas inbördes oberoende och tävlan är det öppna, demokratiska samhällets kännemärke.

    Leif Lewin

    Annons
    Annons
    X

    Robert Dahl.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X