X
Annons
X

Fred Andersson: Elis Eriksson - uppfinnare av egna världar

Under onsdagen den 4 januari 2006 satt jag i mitt rum på Lunds universitet och skrev klart det sista biografiska kapitlet i min doktorsavhandling om Elis Eriksson. Samtidigt låg Elis själv på ett sjukhus uppe i Stockholm och dog, 99 år gammal, men det hade jag inte den blekaste aning om. Detta får väl ses som ett bra exempel på de märkliga sammanträffanden som ibland drabbar oss i livet. Och sådana sammanträffanden betydde mycket för hans livs- och konstsyn.

Elis Eriksson är nog den gladaste människa jag har träffat. Alla mina möten med honom kommer jag att bevara i ljust minne. Det är glädjen mer än den hälsomedvetna livsföringen (ickerökare, nästan helnykterist) som förklarar hans vitalitet vid hög ålder. Glädjen ger åt mycket av hans konst ett drag som vissa skulle kalla "barnsligt". Detta gäller väl särskilt seriehäftena om "Pavan" - hittills uppemot 20 till antalet - som kallats såväl anarkistiska som dadaistiska. De enkla bildtecknen och de uppochnedvända berättelserna i dessa häften är nog också lätta att uppfatta som roliga men ytliga, som "nonsens", eller som "ett ytligt och smakfullt estetiserande hos Elis Eriksson" som en kritiker skrev i ett annat sammanhang.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X