Annons

Eliots collage vibrerar ännu

Under strecket
Publicerad

”och hon lägger en skiva på sin grammofon”. En gång var det ett tecken på livets mekanisering: hur alienationen grep omkring sig, hur derealiseringen spred sig och moderniteten förvandlade människan till en del i ett maskineri som drev oss mot historiens slut. Ungefär så kunde raden tolkas. Den var ett symptom på det öde land, där inget vatten fanns att dricka; där kärleken var en schlager och tillvaron en vara; där bara vinden i det torra gräset kunde höras. I de sena tonåren satt jag och lyssnade på Bob Dylans ”Desolation Row”, halvt i smyg (det var en tid skeptisk mot viss rockmusik), och hörde Ezra Pound och T S Eliot ”fighting in the captain”s tower”; och försökte förstå. Varje tid har sin Eliot, kan man säga. Vi lever inte längre i hans litterära skugga, sa Cynthia Ozick för ett tag sedan. Och visst har denna ”åldrade örn”, som han kallade sig i dikten ”Gerontion” (han var bara cirka fyrtio då), kommit att identifieras med en förstockad högmodernism, under lång tid vanryktad. Men är det så enkelt, att man i lugn och ro kan förpassa hans poesi till denna avlägsna hylla i biblioteket?

I fjol kom en nyöversättning av ”Det öde landet” till svenska av Jonas Ellerström. Det var det tredje försöket, och den har sina bra och dåliga sidor. Eliots flitiga bruk av vardagens tal har uppdaterats. Men konstigt nog har hans citat på främmande språk översatts. Ett tveksamt tilltag. När jag sätter mig och läser dikten igen är det ändå den torra vinden som först drar genom sidorna. ”Overkliga stad”. En plats (London) och en tid (1920-tal) märkta av krigets spår och av en värdeförlust, eller snarare värdeförvandling: de gamla gudarna har ersatts av pengar och teknologiskt inducerade upplevelser. Villkoren för hur livet görs betydelsefullt tycks radikalt förändrade.

Annons
Annons
Annons