Annons

Carina Burman:Elin Wägner – för god för att vara sann?

”Den besvärliga Elin Wägner” är skriven med den schwung och stilistiska säkerhet som är Ulrika Knutsons egen.
”Den besvärliga Elin Wägner” är skriven med den schwung och stilistiska säkerhet som är Ulrika Knutsons egen. Foto: TT, Sören Håkanlind

I Ulrika Knutsons nya biografi över Elin Wägner får såväl romanerna som romanserna plats. Samtidigt nyanseras bilden av kvinnan bakom den ur dagens perspektiv närmast helgonlika förkämpen för kvinnosaken, rösträtten, freden och ekologin.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Elin Wägner med högen av 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

Foto: TT

Elin Wägner med John Landquist.

Foto: TT

Ska biografen älska den biograferade? Är det bättre med distans? ”Jag tycker inte om henne”, skrev Ulrika Knutson en gång om Elin Wägner. Idag utkommer hon med biografin ”Den besvärliga Elin Wägner” (Historiska Media). I sitt förord – dagtecknat på kvinnodagen i år – tar Knutson till hälften tillbaka sitt tidigare yttrande. Det är inte så enkelt med människor (vare sig levande eller döda), och här antyds att det snarare handlar om varken-eller – eller kanske både-och. Wägner var inte den som smekte omgivningen medhårs.

Ändå har Elin Wägner (1882–1949) ofta fått ett lätt sockrat eftermäle. Hon var så god, och antagligen söt som en sockerstrut. Man kan nästan höra dragspelet ljuda igenom litteraturhistorien. ”Drömmen om Elin” har varit olika för olika generationer. När Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder på 70-talet skrev sin stora levnadsteckning var deras uppgift stigfinnarnas, men de var även Wägners samtida och därmed mer respektfulla. Knutson vill ge en historia för vår tid, och nu är det riviga fruntimmer som gäller.

Annons
Annons
Annons