Perfect Guide

Elin af Klintberg: ”Pms är inte ett kors kvinnor ska bära ensamma”

Jag står med min mans kalender i handen för att kolla upp en middagsinbjudan och bläddrar runt bland augustis tummade sidor. Plötsligt får jag se mitt eget namn och därefter en pil som sträcker sig fyra dagar fram. Jag förstår ingenting. Bläddrar fram till september och oktober, och samma sak där. Elin ... och så den där pilen. Jag jämför de olika datumen och till sist tänds glödlampan. Insikten slår mig först med häpnad. Inte är väl jag en sån? Sedan spelas klippen upp som en light-version av Scener ur ett äktenskap.

Annons

I den första scenen sitter jag i bilen på väg hem från jobbet, en resa på 17 minuter. Jag har precis slängt iväg ett sms till min man att jag saknar honom och att det ska bli mysigt att ses. Sedan händer något under bilresan. Jag tänker på oförrätter i relationen och jobbar upp en rejäl irritation. När jag sedan smäller upp dörren en kvart senare är jag sjukt irriterad, redo att gå till attack.

I den andra scenen sjunger jag Vem kan segla för utan vind för ettåringen och blir så rörd av min egen stämma att jag brister ut i gråt. I den tredje vaknar jag mitt i natten och börjar tvångsmässigt gå igenom dagen som gått. Sa jag något dumt? Gjorde jag bort mig? Kommer inte på något, men känslan av misslyckande spränger i kroppen.

Irritation, humörsvängningar och ångest. Eller en oerhörd sorg i bröstet utan att förstå varför. Eller en kropp som beter sig som om den var sjuk med feber och extrem trötthet. Är du kvinna nickar du nu igen- kännande. Har du dessutom fått barn ropar du ”hear hear”.

Så gott som alla kvinnor drabbas på något sätt av pms, premenstruella symtom. För en del är känningarna små och överkomliga, för andra betydligt värre. Kortfattat handlar det om att signalsubstanserna i hjärnan och hormonerna inte är i balans. Och symptomen tycks bli värre efter barnafödande. Men som vanligt när det gäller kvinnliga besvär är forskningen skral och eftersatt.

I Western Sydney University i Australien kom man fram till att kvinnors ilska mot sin partner under pms var helt berättigad. Studien belyste att frustrationen inte var något hittepå, snarare illustrerade djupintervjuerna att kvinnorna under tre av fyra veckor lyckades trycka undan irritationen, men att detta helt enkelt inte gick under de mest hormonella dagarna. Dessutom visade det sig att parterapi under pms var mycket mer effektivt än bara individuell KBT-terapi för kvinnorna, eftersom problemen i relationen ofta uppstod på grund av männens okunskap kring pms och ovilja att ta symptomen på allvar.

Undersökningen berättar något viktigt. I stället för att skämmas över din emotionella bergochdalbana och sedan lida i tystnad – lyft fram och bli kompis med den! Berätta för din partner när perioden infaller och be om extra förståelse och stöd och att hen framför allt beter sig extra reko mot dig. Att knapra tabletter för att stå ut med dig själv (och din partner!) under pms är inte enda lösningen (sedan har jag stor respekt för att vissa har så pass tuffa besvär att bara antidepressiva mediciner hjälper). Nej, identifiera tillsammans de kritiska dagarna i månaden och kom överens om en gemensam uppförandekod. Vad är okej och inte under den här perioden? Pms är inte ett kors vi kvinnor ska behöva bära ensamma.

Jag smäller ihop kalendern och hjärtat bultar lite extra för min man Robert. Att han skrev ned dagarna då jag tvingas gå ut i detta menlösa krig – det är fan i mig en kärlekshandling.

Till Toppen