Perfect Guide

Elin af Klintberg: När blev du ”gaslightad” senast?

Kör ungarna hem från skolan med radion på högsta volym och hör hur deras ljusa barnröster sätter vartenda ord i Ava Max monster-hit Sweet but psycho.

Annons

Cleo, sju år, tar i så hon blir alldeles röd om kinderna när refrängen kommer:

”Oh, she’s sweet but a psycho. A little bit psycho. At night she’s screamin’ I’m-ma-ma-ma out my mind.”

Även om allsången i baksätet är gullig så är det något med texten som skaver och lämnar en ledsam eftersmak som jag inte riktigt kan förstå.

Samma kväll läser jag en artikel om Storbritanniens nyordlista, det vill säga ord som under 2018 letat sig in Oxford English Dictionary, och snubblar över verbet ”gaslight” som tagits från filmen med samma namn. Då trillar polletten ner …

För er som inte sett denna psykologiska thriller från 1944, som på svenska fick namnet Gasljus, kommer här en kort sammanfattning. Ingrid Bergman i rollen som Paula blir hjärntvättad av sin karismatiske make Charles Boyer (Gregory) att tro att hon är galen. Bland annat får han gasljuskällorna i hemmet att flimra, och påstår att Paula är den enda som ser detta.

Filmen må vara gammal, men metoden är fortfarande lika aktuell. Gaslighting handlar om att förvränga eller förställa information så att offret till sist ifrågasätter sina egna upplevelser och minnen. Enligt psykologin är detta en vanlig taktik bland allt från missbrukare och narcissister till diktatorer och sektledare. ”Det som ni ser och det som ni läser är inte vad som händer”. Orden kommer från Donald Trump som med sina anklagelser om fake news tagit gaslighting till en helt ny nivå.

Men även i vardagen är begreppet tyvärr lika närvarande. Jag vet inte hur många gånger jag hört vänner berätta att deras partner anklagat dem för att vara skvatt galna. Inte sällan har de blivit anklagade för precis det som partnern själv gör eller representerar. En nära vän fick under så många år höra av sin dåvarande make att hon led av borderline att hon till sist trodde på det själv. Behöver jag berätta att sjukdomstillståndet försvann i samma stund som skilsmässopapprena skickades in.

Själv blev jag ordentligt gaslightad när jag konfronterade en gammal pojkvän med en räkning från ett Stockholmshotell där jag aldrig satt min fot. I månader efteråt fick jag höra att det förstås var jag som var helt psycho som anklagade honom för att vara otrogen. När jag sedan sprang på föremålet för mina hallucinationer på krogen och hon berättade att de haft en relation var det slut på gasljuset för min del. Även under metoo-rörelsen, då många kvinnor äntligen gick ut och berättade om övergrepp och maktmissbruk, kom motangrepp som sa att ”de måste ha missförstått situationen” eller ”bara hittade på”. Jag läser en krönika i Vanity Fair av Monica Lewinsky där hon beskriver tiden efter att hennes och Bill– Clintons relation avslöjats som att leva i ”the house of gaslight”. Efter att en hel värld anklagat henne för att vara en labil stalker som bara hittat på allt, och även fått samma bild bekräftad av presidenten, började hon till sist ifrågasätta sina egna minnen.

Så om nyordet gaslight kan lära oss något så här i starten av 2019 är det väl att vi borde ställa en annan typ av fråga när vi får höra om stereotyper som ”psychoflickvännen” eller ”hispiga exet”. Istället för att fråga om kvinnan är galen ska vi fråga oss vilket motiv den som anklagar har. Får se vem som är ”sweet but psycho” då …

Till Toppen