Perfect Guide

Elin Af Klintberg: Min skilsmässa gav vännerna själslig klåda

Det fyra månader gamla barnet tittar nyfiket på dig. Du gapar och vips gör den lilla detsamma. Känslan av samförstånd och kontakt får dig att le och som ett mirakel ler den lilla också. Din kollega vid skrivbordet mitt emot har haft en tuff natt och sitter ideligen och gäspar. Och konstigt nog får det dig att gäspa också. Tröttheten tycks smitta av sig. Du är så nykär att hjärtat bultar och värker, och plötsligt känns allt som din partner känner och gör som en del av dig. Om hen korsar benen eller drar handen genom håret gör du omedvetet detsamma.

Annons

Jag snackar såklart om det viktigaste som finns – empati. Men kanske vet inte alla själva anledningen till att vi överhuvudtaget kan dela en annan människas känslor och impulser. De stavas spegelneuroner och är de nervceller som scannar av omvärlden och ger oss information utan att vi är medvetna om det. Dessa gör att vi människor kan leva i ett gemensamt mellanmänskligt betydelserum där vi förstår varandra och kan förutsäga situationer.

Ibland funkar speglingen sämre. Till exempel har det visat sig att människor med autism eller för den delen också psykopater har en nedsatt förmåga att spegla sig i andra människor, vilket eventuellt skulle kunna förklara hur vissa högt uppsatta chefer och iskalla expojkvänner betett sig genom åren (ni vet vilka ni är).

Ett fungerande speglingssystem är nästan alltid av godo. Men för några år sedan då jag gick igenom en jobbig separation fick jag smaka på hur spegling också kunde löpa amok hos vänner och bekanta. För när man väl tagit det där livsavgörande beslutet ingår ju även att man ska berätta för omgivningen. Tungt och jobbigt, men nödvändigt för att kunna gå vidare. Vad som då inträffade tycker jag fortfarande är fascinerande: några få personer fick något konstigt i blicken och började skruva på sig. Inte av medkänsla utan snarare av något som skulle kunna liknas vid själslig klåda. Som om mitt havererade förhållande hade förmågan att påverka deras relation. ”Men är du verkligen säker, ni som har det så bra”. Som om skilsmässa var en bacill som de måste värja sig emot. ”Fredrik och jag har det i alla fall jättebra. Vi är sååå lyckliga” Någon trumfade med det som gjorde allra mest ont: ”Tänk på barnen”. Konstigt nog är det en granne som gjort mest bestående intryck. Hon tittade djupt ner i sin kaffekopp och sa med tunn röst: ”Om ni skiljer er, vem går säker då?”

I stället för att neutralt förhålla sig till att två människor valt att gå skilda vägar blev självprojektionen omöjlig att värja sig mot. Min skilsmässa blandades samman med deras relation i en geggig sörja. Som det nyförälskade parets oförmåga att skilja på vem som är vem, fast tvärtom.

Nu i efterhand har jag förstått att de som reagerade knasigast på vårt uppbrott förmodligen kämpade med sin egen relation på ett sätt som de då inte ville medge, eller ens var medvetna om.

Här gjorde helt enkelt den viktiga speglingen oss en björntjänst. Så ett litet tips om en vän berättar att hen vill skiljas är att bara lyssna och finnas där. Du kan vänta med att spegla dig tills du kommer hem.

Till Toppen