Perfect Guide

Elin af Klintberg: ”Izabella Scorupco hade ingen aning om vem jag var”

Jag var drygt 20 år gammal när jag fick uppdraget att intervjua Izabella Scorupco, landets mest glittrande filmstjärna. Det här var alltså på den tiden då Bill Skarsgård precis tappat sin första mjölktand och Alicia Vikander hoppade hopprep – och det fortfarande var ovanligt att slå igenom i Hollywood.

Annons

Jag var starstruck redan innan jag kom fram till caféet vid Sankt Eriksplan där vi stämt träff. Det första jag uppfattade inne i den dunkla lokalen var en bländvit tandrad och ett stort leende. Jag vecklade ut mitt tummade A4-papper med frågor. För varje svar som Izabella utvecklade blev jag mer och mer avslappnad. Hennes röst var mörk, len och avväpnande.

Efter ett tag kunde jag koppla bort hennes utomjordiska skönhet och fnittrade i vad jag tyckte var djupt samförstånd. Vid ett tillfälle skrattade jag så mycket att jag lyckades blåsa ut samtliga ljus på cafébordet. Pappret åkte åt sidan och samtalet tog fart på riktigt. Det var som att sitta och fika med en kär gammal vän. Vid ett tillfälle avbröt hon sig själv och sa: ”Men herregud vad du är vacker! Har du tänkt på att sadla om till modell?”

You had me at hello, som man brukar säga. Jag lämnade intervjun med bultande hjärta och en inbjudan till galapremiären av Izabellas nya film kvällen därpå. Hela natten satt jag och hamrade på min turkosa iMac och skrev ett så översvallande personporträtt att chefredaktören för livsstilsmagasinet bad mig att ”tona ner superlativen en smula”.

”Ska du verkligen gå på premiären helt själv”, frågade min dåvarande pojkvän skeptiskt, medan jag tog en sista koll i hallspegeln. ”Själv”, var en definitionsfråga kunde jag tycka. Jag skulle ju gå på bio med min nya vän Izabella. Framme vid bio-grafen parkerade jag cykeln och ställde mig i den säkert 100 meter långa kön. Efter 20 minuter i bitande januarikyla gjorde hon äntligen entré, iklädd höga klackar och ett gnistrande fodral.

När hon passerade mig i kön tog jag mod till mig och höjde en blåfrusen hand och utropade lite för högt, samtidigt som rösten skar sig i falsett på andra stavelsen, ”Izabella!” Våra blickar möttes och jag kommer aldrig glömma vad som hände sedan, även om det bara tog en millisekund. Hennes gröna ögon letade frenetiskt i minnesbanken med vänner och bekanta. Pupillerna tycktes studsa upp och ned för att sedan göra en vindögd piruett. Men förgäves, det var helt blankt. Izabella hade ingen som helst aning om vem jag var. Hon log proffsigt mot mig och svepte sedan utan ett ord in i den sammetsröda lokalen. ”Good try” sa någon i kön bakom mig och skrattade rått.

För varje näve gratispopcorn jag sedan hällde i mig under filmens gång växte skammen sig större. Vilken patetisk idiot jag varit.

Relationen mellan kändis och journalist är komplicerad. Som reporter får man aldrig glömma bort vad medieträning kan göra med ett intervjuobjekt. Det kan tyckas som grundkurs 1A i journalistik att man ska hålla sig neutralt nyfiken eller vara tydlig med sin egen närvaro i en intervju, men det är faktiskt en konst som få behärskar. Ju fler personporträtt jag tecknat under åren desto mer smärtsamt medveten har jag blivit över hur usla mina första texter var. Det sägs att Freddie Mercury, sångaren i Queen, var expert på att få musikjournalister att skriva exakt det han ville. Inte sällan letade han själv upp dem i barer och inledde ”spontana samtal” där han låtsades att inte veta vad de jobbade med.

Tillbaka till filmpremiären. När jag trängde mig ut ur biografen den kvällen upptäckte jag att min cykel var stulen. I samma stund visste jag att min första och enda kändiscrush definitivt var över

Foto: IBL

Till Toppen