Foto: Pexels
Perfect Guide

Elin af Klintberg: ”Den ofrivilliga gymmaren”

Den sunkiga lokalen saknar helt och hållet fönster och stinker av svett och testosteron. På de mjölkvita pizzaväggarna hänger inramade foton på solsprayade män med svällande, inoljade muskler och minimala kalsonger. I högtalarna spelas själlös uptempopop på repeat. Det senaste halvåret har jag två gånger i veckan besökt det så kallade ”källargymmet”, och lärt mig att uppskatta miljön som från början var mig totalt främmande. Här råder en helt egen kultur och estetik, långt borta från de luftiga yogagym med kålsmoothiebarer som jag alltid misslyckats med att besöka kontinuerligt.

Annons

Här är männen stora som kylskåp och kvinnorna lyser med sin frånvaro. I caféet serveras svarta plastlådor med kycklingbröst som gnider sig mot överkokt broccoli och får begreppet ”äta med ögonen” att önska att man var blind.

Strong is the new skinny, viskar jag för mig själv och lägger mig i bänkpressen. Det var så här gymmen såg ut på 80-talet. Då fanns det bara ett trettiotal i hela landet och styrketräning var en obskyr subkultur för få. I dag finns det nästan 1 900 gymanläggningar i Sverige och de fem största kedjorna ökar sin omsättning varje år. Kroppen har blivit big business och en självklar del av vår identitet och självbild. Den nya kroppskulturen, direktimporterad från USA, innebär att vi själva är ansvariga för vår lycka och hälsa. Om det förr i tiden var upp till institutioner och auktoriteter att få folket i form, har fokus nu skiftat till oss individer. Det är vår skyldighet att skaffa oss en hälsosam och snygg kropp. Receptet är lika enkelt som orättvist: hög fettprocent ses som farligt, oattraktivt och slappt. En tränad, smal och proportionerlig kropp däremot upplevs som frisk, attraktiv och karaktärsdanande – och det gäller för både för män och kvinnor.

Kroppen har blivit något vi ska bygga eller svälta, och allra helst på samma gång. Visst finns det motrörelser med kroppsaktivister som peppar oss att älska våra kroppar som de är – men de är försvinnande få. Kroppen är något vi måste förhålla oss till, vare sig vi vill eller inte. Ett tecken i tiden är Mia Skäringers nya program Kropphets på SVT, en serie om alla de timmar vi lägger på mat och träning och känslan över att ändå inte duga.

Och nej, jag rör mig inte ensam på källargymet. Intill mig står hela tiden min personliga tränare som peppar med okuvlig entusiasm samtidigt som han står ut med att jag hela tiden ifrågasätter gymkulturens ramverk. ”Tänk om människor bara kunde lägga hälften av den tid de lägger på sina kroppar på att utvecklas intellektuellt”, frustar jag medan jag bär min egen vikt i marklyft. PT-Philip tittar överseende på mig. Han har sett typen förut: den motsträviga klienten som vill komma i form och bli stark samtidigt som självbilden får sig en törn i maskinerna. Jag lyfter fria vikter och pratar om hur gott det ska bli att dricka ett glas rött och äta manchego-ost med päronmarmelad samma kväll.

Jag vet inte varför det blir extra viktigt att manifestera det goda livet i en miljö där de andra väger sin mat, men förmodligen skräms jag över deras disciplin och livsval. Samtidigt tränar jag på ett helt annat sätt i källargymmet, svetten rinner längs med ryggen och för första gången värker kroppen dagen efter ett hårt pass. Jag befinner mig i träningsvärldens utkant bland de män, som lagt grunden för dagens kropps- och träningshysteri, men som fortfarande ser på sig själva som underdogs.

Det kommer dröja länge innan bodybuilding upplevs som rumsrent. Och kanske är det därför som jag trivs så bra – jag är också en outsider, fast på ett annat sätt.

Till Toppen