Perfect Guide

Elin af Klintberg: ”Att fixa brösten är inte feminism”

SPG:s krönikör Elin af Klintberg om dubbelmoralen kring skönhetsoperationer.

”Kära gode gud, låt mig få bröst snart.” Min aftonbön i mitt annars väldigt ateistiska barndomshem var densamma kväll efter kväll. Ögonen slutna, pannan veckad av koncentration och händerna knutna så hårt att knogarna vitnade. 13 år, pinnsmal med kalviga ben, och väldigt sugen på att få samma hylla som Sussi och Ullis i klassen. Under huvudkudden ett tummat vykort prytt av brunbrända topplesstjejer i tanga. Min dåvarande kille Jonte skrev med spretig handstil att ”franska Rivieran är toppen och det kryllar av snygga bröst på stranden”. Han avslutade vykortet med: ”Ps. Det är slut!” Det var inte svårt för mig att greppa logiken: killar gillade tuttar och om jag bara fick bröst så skulle ingen snubbe dumpa mig med ett vykort.

Annons

Möjligen har bönerna i flickrummen tystnat, men lika intensiv är min generation kvinnors önskan om de perfekta brösten. Jag tänker på min umgängeskrets, bred och brokig, men med en sak gemensam: nästan hälften av alla mina väninnor i åldern 35 till 45 har lagt sig under kniven och vanligaste ingreppet är just bröstförstoring. Ofta sker operationerna under väldig tystlåtna former och diskretionen är total. Inte ens de egna barnen får veta något. ”Skulle min dotter fråga om jag gjort brösten skulle jag neka, jag måste ju föregå med gott exempel” berättar en kompis i förtroende.

Bland mina bekanta heter det ofta att man bara ”återskapar brösten som de såg ut innan jag fick barn”, men det är en sanning med modifikation. Både storleken och formen brukar få sig ett rejält lyft. Det heter också att ”jag gjorde det för min egen skull”, och det argumentet kan jag köpa. Jag tror inte att kvinnor i 40-årsåldern fixar brösten för att killar som Jonte ska få sitt ögongodis på beachen. Däremot blir jag beklämd när så många framhåller bröstförstoring som en feministisk handling. Då har vi ju totalt slutat reflektera över varför vi känner att vi inte duger och varför vi så ofta sätter ett lika-med-tecken mellan självkänsla och utseende. Jag ser inget motsatsförhållande i att vara feminist och att fixa tuttarna, men att ge en ganska omfattande operation, med medicinska risker, feministiska förtecken tycker jag skorrar falskt. För om plastikkirurgi nu är feministiskt, varför är det då så mycket hysch-hysch kring ingreppen?

Jag vill inte leva i ett samhälle där det snarare är praxis än undantag att modifiera våra kroppar. Att ett par små bröst, en mjuk mage eller en smal överläpp ses som en försummelse, likställt ett par trasiga tänder eller stor leverfläck. Då är vi för alltid dömda att leva med känslan av att det finns något på oss som måste fixas. För dömda är vi: skönhetsingreppen ökar lavinartat i Sverige. Sedan 90-talet har antalet kosmetiska operationer ökat med 15 procent per år. I dag utförs minst 25 000 skönhetsingrepp om året varav 10 000 av dem är bröstoperationer. Siffrorna visar också att det är 85 procent kvinnor som genomgår dessa ingrepp. Hur jämställd är den siffran egentligen? Varför är det så att kvinnor fortfarande eftersträvar perfektion i så mycket högre grad än män? Eller ligger det några 13-åriga pojkar just nu och ber till Gud om fylliga läppar och ett sixpack?

Och om det finns någon herre där uppe så måste han ha hört mina böner, jag fick bröst till sist. Varken perfekta eller stora, men än så länge hundra procent mina.

Till Toppen