SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Elin af Klintberg:Alla mina tråkiga bordsherrar

Foto: TT, Pexels
Text: Elin af Klintberg - 29 januari 2020

Sitter framför brasan på landet och bläddrar i ett tummat exemplar av modemagasinet King och fastnar framför kategorin etikett och rubriken ”Bli den perfekte bordsherren!” Steg för steg lotsar skribenten de svenska männen till hur man ska bete sig vid bordet. Nivån är skrattretande låg. Den börjar med meningen: ”Din bordsdam är kvinnan till höger om dig” och ger därefter lite slapphänta tips om lämpliga samtalsämnen och självklarheter som att inte sitta och snacka under talen. Högst överraskande slutar guiden med uppmaningen om att lägga in ”stöten” på bordsdamen, om hon är attraktiv vill säga, i slutet av middagen.

Lätt illamående över att etikettskolan slutade som en parningsdans lägger jag ner tidningen, men fastnar ändå i tankarna på alla de bordsherrar jag suttit bredvid genom åren. Det finns två ord som beskriver ungefär 70 procent av dem: väldigt tråkiga.

I hundratals timmar har jag lyssnat på ändlösa historier om mikrobryggerier, husrenoveringar, Champions League och det egna viktiga jobbet. Detta utan att ha fått en enda fråga om mig och mitt liv. Nu senast hamnade jag bredvid en kille som i över två timmar berättade om sitt senaste legobygge. Nej nej, det var inte en kompis till min son. Den här mannen var 43 år gammal.

Annons
Annons

Jag struntar fullständigt i om min bordsherre drar ut stolen eller vidrör känsliga samtalsämnen, så länge det vi ägnar oss åt är en dialog bestående av både frågor och svar. Djupt eller ytligt, konst eller kapitalism, politik eller punk – det spelar ingen roll. Men snälla, ge mig inte en enda monolog till. För ingen människa, man som kvinna, har rätt att ta sina egna intressen på så stort allvar. Ännu mindre begära att någon annan ska orka lyssna. Jag läste någonstans att man genom att ställa frågor också blottar sin egen okunskap, och kanske är det där som skon klämmer? Många män väljer att stanna i den värld som de känner till och vad kan då vara tryggare än den egna karriären eller fritidsintresset?

Min sämsta bordsplacering någonsin började faktiskt med att jag trodde att jag dragit vinstlotten. Jag blev nämligen genuint glad när jag såg att jag placerats mellan Alex Schulman och Sigge Eklund på en 30-årsfest för tolv år sedan. Två intelligenta, intressanta människor, vad kunde gå fel? Redan tidigt under middagen märkte jag att något skavde. Alex och Sigges blickar gick liksom hela tiden över huvudet på mig. Frågor ställdes visserligen pliktskyldigt men tankarna var någon helt annanstans. Jag förstod snabbt att jag hamnat i skottgluggen för århundradets bromance. Här satt jag mellan två män som fullkomligt osade av beundran för varandra och allt som kom i deras väg var bara ett störande element. Någon gång under efterrätten sökte jag min tillflykt till damrummet för att andas lite. När jag kom tillbaka hade de skjutit ihop sina stolar och flyttat min åt sidan.

Vet inte om det är den varma brasan eller minnet av skam som gör att kinderna blossar röda. Men insikten är glasklar: de manliga middagsmonologerna är en spegling av samhället i stort. Där män är intresserade av vad andra män har att säga, men ska berätta om världen för kvinnor.
Foto: TT/Pexels

Annons