Annons

Tystnadens språkElementärt grävande i såret efter mammans självmord

Mor och son.
Mor och son. Foto: Mantaray Film AB

Frans mamma tog livet av sig när han var tio år. En nyhittad kappsäck med moderns dagböcker och brev blir en anledning att gräva djupare i såren. Resultatet är en väl elementär berättelse, skriver Jon Asp.

Under strecket
Publicerad
Foto: Mantaray Film ABBild 1 av 2

Frans Huhta.

Foto: Mantaray Film ABBild 2 av 2

När Frans var tio år tog hans mamma livet av sig. Marja-Lisa växte upp i finska Lappland strax efter kriget och kom till Sverige under tidiga skolåren. Frans har alltid sett kriget som ett frö till hennes självmord, som att modern var ”ett offer för omständigheterna”, i sin tur med en mamma som bokstavligen slogs för att allt skulle vara perfekt på ytan. När Frans i vuxen ålder kommer över en kappsäck med moderns dagböcker, brev och gamla kasettband får han anledning att gräva djupare i såren, från att tidigare ha levt oreflekterat ”i rädslan för morsans mörker”, ursäktat sina misstag och sina fyllor med hänvisning till självmordet.

”Tystnadens språk” är Frans Huhtas timlånga film om sökandet på svar, eller i alla fall ett försök att skärpa moderns sköra konturer. Fram ur det smärtsamt direkta materialet träder bilden av en orolig och otillräcklig själ, konstnärligt lagd men med dålig självkänsla och djupa skov, ofta omgiven av nedsättande män, Frans pappa undantagen.

Annons
Annons
Annons